Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

Det finns ingen världsberömd författare, skriver Jorge Luis Borges (1899–1986) i essäboken ”Andra inkvisitioner” från 1952, som inte har myntat en symbol. Dante har sina helveteskretsar, Cervantes sina väderkvarnar, Melville sin vita val. Borges eget namn har blivit synonymt med labyrinten, som blindheten som gradvis smög sig på den argentinske författaren och bibliotekarien under 1950-talet bara hjälpte till att förstärka effekten av. Borges labyrint är inte den tunga och mörka, som hos Kafka dystert växande, utan den bländande klara och välordnade som med tankens lätthet växer ut till en värld, ett kosmos, en svindlande oändlighet. Som regel utgår den från gamla obskyra böcker, esoteriska läror och antika filosofiska paradoxer.

Den kyligt intellektuelle Borges kan på så sätt ses som en motpol till sin hetlevrade landsman Ernesto Sábato, som hellre skrev om det irrationella och kaotiska, den plågade själens mörker. De båda författarna lärde känna varandra 1940 via deras gemensamme vän Adolfo Bioy Casares, som Borges under pseudonymen H Bustos Domecq skrev deckare tillsammans med, och Sábato tyckte instinktivt illa om honom: en snorkig och skinntorr bokmal i avsaknad av allt vad liv, generositet och känslighet heter. Hans prosa var det lika illa ställt med. Säkert störde sig Sábato på den högstämda vördnad som omgav Borges redan under hans livstid. Han var ”oraklet från Buenos Aires”, ”en staty som stigit ned från sin sockel”.

Sábato uppskattade däremot Borges poesi, vilket säkert lär ha fröjdat den blinde barden då han själv i första hand såg sig som poet. Det var som poet han debuterade 1923, med boken ”Att glöda för Buenos Aires”, och Borges lär enligt vännerna livet ut ha drömt om att hans poesi en dag skulle få samma internationella erkännande som hans prosa.

I ”Borges II (1945-1970)”, den andra delen av Borges samlade verk på svenska, som nu utkommit på Tranan, finns det gott om både labyrintiska berättelser och drömsk boklärd poesi. Om Borges som ung poet var något av en livshungrig romantiker så kom hans diktning efter kriget alltmer att bli en spegling av hans läsefrukter. ”Få ting har hänt i mitt liv men mycket har jag läst”, skiver Borges i efterordet till diktsamlingen ”Museum” från 1960. ”Eller rättare sagt: få ting har hänt mig som är värda mer än Schopenhauers tankar eller Englands ordmusik.” Mer än livshändelserna, som i Borges fall var få, var det det inre livet som räknades.

Förutom ”Museum” rymmer denna andra volym av tre planerade även ett fylligt urval dikter ur ”Ordmakaren” (1960), ”Den andra, densamme” (1964) och ”Till skuggans lov” från 1969 (i innehållsförteckningen olyckligt omdöpt till ”Till skuggans liv” – för att bara nämna ett av obegripligt många korrekturfel i boken). För första gången presenteras också den centrala essäsamlingen ”Andra inkvisitioner” i sin helhet på svenska: ett fyrverkeri av originella läsningar av Pascal, Coleridge, Cervantes, Whitman, Valéry, Beckford, Kafka och andra klassiker. Men det börjar och slutar med prosa.

Bandet inleds med novellsamlingen ”Alefen” (1949), som tillsammans med Borges ”Fiktioner” från 1944 utgör författarskapets absoluta höjdpunkt och en milstolpe i 1900-talets litteratur över huvud taget. Titelnovellen, först publicerad i tidskriften Sur, är en klassiker. ”Alefen” är en mystisk punkt i rymden, belägen under en källartrappa i en förstad till Buenos Aires, där allting som sker, skett och kommer att ske på jorden går att skåda ur alla synvinklar. På bara några sidor klämmer Borges in det mesta: alkemisternas mikrokosmos, kabbalistisk bokstavsmystik, en miniatyr av Dantes gudomliga komedi, ett elakt, lätt förtäckt porträtt av Pablo Neruda, en självbiografi och en rörande kärlekshistoria.

Alefen” har ett slags kontrapunkt i ”Zahiren”, där världen tvärtom är reducerad till en enda punkt: ett oförglömligt mynt som symboliserar och slukar allting runtomkring sig. Ytterst handlar båda berättelserna om minnet och glömskan, berättarjaget Borges försök att hantera förlusten av en älskad kvinna. I ”Alefen” försöker han bevara alla bilder av den döda Beatriz Viterbo. I ”Zahiren” väljer han istället att koncentrera all sin tankekraft på en enda bild av den i minnet ständigt föränderliga Teodelina Villari. Det har spekulerats mycket i dessa bägge damers eventuella verkliga förebilder. Borges hade flera förälskelser, alla olyckliga, till stor del beroende på hans kontrollerande mamma.

Vad övrigt är är bokstavliga och mentala labyrinter, apokryfiska böcker, tigrar, speglar, kartor i naturlig storlek och många tvivelaktiga fotnoter. Kriminalmysteriet ”Emma Zunz” sticker ut i mängden, inte bara för att det är en av få berättelser med en kvinnlig huvudperson i Borges nästan alltigenom manliga universum, utan för att han mer eller mindre knyckt historien från Guillaume Apollinaires novell ”Sjömannen från Amsterdam”, som Borges tidigare översatt till en deckarantologi. Efter publiceringen av ”Emma Zunz” försvann bidraget på mystiskt vis ur alla senare utgåvor av boken.

Borges var en stor beundrare av det argentinska nationaleposet ”Martín Fierro”, José Hernández’ 1800-talsballad om en knivfäktande gaucho och frihetskämpe, som bland annat dräper en mörkhyad gaucho. I ”Ordmakaren”, Borges kanske mest personliga bok, hyllar han dikten för dess lyriska förtjänster samtidigt som han uttrycker sin motvilja mot alla försök att göra en nationalistisk myt av ”en eländig knivduell”. Borges var fascinerad av, men glorifierar inte våldet. I en politiskt klarspråkig essä från kriget tar han avstånd från allt vad rasistiska och våldsdyrkande ideologier heter. Att vara nazist, skriver han med udden riktad mot stora delar av den argentinska intelligentian, är ”att spela på det handlingskraftiga barbariet, att leka viking, tartar, conquistador från femtonhundratalet, gaucho, indian”. Ett löjligt, hopplöst företag.

När novellsamlingen ”Brodies rapport”, som avslutar denna volym, utkom 1970 hade det gått tjugo år sedan Borges senaste prosabok. De elva berättelserna i boken skiljer sig också markant från de i ”Fiktioner” och ”Alefen”. Här finns inga babelsbibliotek eller trädgårdar med gångar som förgrenar sig, inga parallella universum eller filosofiska tankelekar med tiden. I stället rör det sig om ett återvändande till den mytomspunna plats i Borges barndom, det ”knivens och gitarrens Palermo” som föräldrarna försäkrat honom låg precis runt hörnet men som han själv aldrig såg skymten av under sin skyddade uppväxt ”bakom en hög gallergrind, i ett hus med en trädgård och fars och farfars bibliotek.”

Det är enkla, realistiska och ofta mycket grymma berättelser från en värld och en tid där en kvinna ”bara var en tingest” som kunde delas mellan bröder eller säljas till bordellen, och knivfäktning var en del av kulturen. (”Fotboll hade ännu inte tagit över, den var engelsmännens ensak.”) I flera av novellerna är det som om knivarna lever sig eget liv. ”Mötet” skildrar en nattlig duell på pampas mellan två våldsamt berusade gauchos. Ingen av dem kan hantera en kniv, ändå strider de som om de aldrig gjort annat. I ”Juan Murana” försäkrar änkan efter en berömd knivfäktare att hennes man inte är död, utan lever vidare i sin dolk. Precis som den makabra ”Duellen”, om två ständigt tävlande soldater som med avskurna halsar kapplöper in i döden, är det historier som ”utspelade sig i skymundan och slutar i skymundan”, där ingen egentligen går segrande ur striden.

Jag gissar att den chilenske författaren Roberto Bolaño tagit starka intryck av dessa sena noveller. Till skillnad från Borges hade Bolaño dock egna erfarenheter av det hårda livet på gatan, vilket gör hans berättelser mer direkta och drabbande. För Borges förblev ”knivens och gitarrens Palermo” en dagdröm, muntliga legender som han kanske – precis som berättarjaget Borges i boken – fick återberättade för sig i andra, tredje eller rentav fjärde hand. Undantaget från realismen, machismon och gauchoromantiken är titelnovellen, som också är samlingens svagaste. ”Brodies rapport” är ett slags postkolonial parafras på ”Gullivers resor” där Lemuel Gulliver har bytts ut mot den skotske missionären David Brodie och yahooernas land tycks ligga någonstans i Sydamerika.

Borges skulle komma att publicera tre novellsamlingar till – på svenska samlade i ”Gåvornas natt” (1979) och ”Blåa tigrar” (1999) – men framförallt ägnade han det sena författarskapet åt att skriva dikter. I ”Den andre, densamme” liknar han poesin vid ”ett gåtfullt schackspel” och tillägger: ”Över dess bräde med pjäser som förändras som i en dröm kommer jag att sitta lutad efter min död.”

Borges fick aldrig det slutgiltiga erkännande han så länge hoppades på. Inför annonseringen av Nobelpriset samlades journalisterna år efter år utanför hans dörr. Men telefonsamtalet från Stockholm uteblev och Borges lär varje gång ha blivit lika besviken. ”Att inte ge mig Nobelpriset har blivit en skandinavisk tradition”, skämtade han. ”Ända sedan jag föddes har de inte gett det till mig.”

I förordet till ”Borges I (1923–1944)” förklarade redaktörerna Oscar Hemer och Lasse Söderberg det ambitiösa utgivningsprojektet som en kompensation för det uteblivna Nobelpriset. Det har antagits att Borges var en kandidat till priset 1967, vilket också bekräftades i fjol då den dåvarande Nobelkommitténs rapport offentligjordes. Valet stod mellan Borges, Graham Greene och Miguel Ángel Asturias från Guatemala. Som så ofta i prisets historia valde man att ge det till det svagaste kortet i leken.

Fabian Kastner

(Publicerad i Svenska Dagbladet 04.04.2019)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!