Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

I en intervju i New York Times 1969 fick den rysk-amerikanske författaren Vladimir Nabokov en smickrande fråga om sin litterära stjärnstatus och svarade: “Jag tänker ofta att det borde finnas ett typografiskt tecken för ett leende – något slags konkavt märke, ett böjt parantestecken liggande på rygg, som jag nu kunde teckna som svar på din fråga.”

Ett drygt årtionde senare, 1982, föreslog den amerikanske datavetaren Scott Fahlmann på en elektronisk anslagstavla symbolen :-) som ett enkelt sätt att markera att det man skriver ska uppfattas som ett skämt. Han föreslog också symbolen :-( för att visa att det man skrev inte var något att skratta åt.

Fahlmann var inte den första att laborera med typografiska tecken för att efterlikna olika ansiktsuttryck. Redan 1936 hade en Alan Gregg i studenttidningen The Harvard Lampoon föreslagit en rad olika symboler: (-) för ett leende, (–) för ett skratt, (#) för en rynkad panna och (*) för en ironisk blinkning. Men Fahlmann var den förste som riktigt fick till det, och hans glada och ledsna gubbar fick snabbt spridning på tidens datornätverk. Den moderna smileyn eller emotikonen var född.

I slutet av 1990-talet ersatte en japansk mobiltillverkare de populära humörsymbolerna med piktogram, tolv gånger tolv pixlar stora, för att spara plats på tidens skärmar som bara rymde 48 tecken. Ikonerna gjordes av en it-tekniker, Shigetaka Kurita, som hämtade inspirationen från bland annat japanska tecknade serier. Sammanlagt blev det 176 enkla symboler som illustrerade allt från ansiktsuttryck till handgester, pilar och olika föremål. Kurita räknade med att mobiltillverkarna skulle låta en professionell grafiker designa om ikonerna, men de övertog dem som de var. Symbolsystemet fick namnet emoji – efter japanskans ord för bild (“e”) och tecken (“moji”) – och blev en omedelbar succé.

Apple ville ta sig in på den japanska marknaden, och när de 2007 lanserade sin första iPhone inkluderade de i Japan också ett emojitangentbord. Tangentbordet fanns även med i de modeller som såldes i övriga världen, men dolt, undangömt i systemfilerna, då Apple inte trodde att någon utanför Japan skulle vara intresserad av färgglada gubbar, hjärtan, enhörningar, palmer och förskrämda bajskorvar. Men den dolda finessen upptäcktes snabbt av nyfikna hackare, och plötsligt var emoji namnet på allas läppar.

Emoji blev standard i Apples mobiler och surfplattor 2011, och inom de närmaste åren på alla andra stora plattformar. I dag skickas mer än sex miljarder emojier per dygn mellan internetanvändare världen över. Mer än fyra miljarder människor har tillgång till emoji i sina mobiltelefoner, och nästan alla – unga som gamla – använder sig av dem. Runt åtta av tio skickar emojier i sms, och hela nio av tio använder dem på sociala medier som Facebook, Twitter och Instagram. På Instagram innehåller i dag hälften av alla poster en eller flera emojier.

2015 utsågs – till många språkvårdares stora förtret – “skrattar så jag gråter”-emojin till “årets ord” av Oxford Dictionaries, vars ordböcker nu alltså inte bara rymmer teckenbaserade ord, utan också en synnerligen välbekant gul gubbe – enligt sidan Emojitracker.com, där man i realtid kan följa användandet av varje enskild emoji på Twitter, är det den överlägset mest populära emojin av dem alla, följd av olika slags hjärtan, skratt och slängkyssar. Året därpå upphöjdes emoji officiellt till konst, då MoMa i New York förvärvade Kuritas ursprungliga symboluppsättning, som i dag hänger bredvid verk  av Pablo Picasso och Jackson Pollock. Som kronan på verket firar vi numer den 17 juli (efter datumet som visas på Apples kalenderemoji) den så kallade världsemojidagen, vilket i år bland annat uppmärksammades i New York, där Empire State Building lystes upp i klassiskt emojigult.

Det finns i dag drygt 2000 emojier, och de tränger i allt snabbare takt undan de teckenbaserade emotikonerna såväl som internetförkortningar som LOL och OMG. Den manliga norm som från början rådde i emojivärlden är bruten, och det går i dag att skicka emojier med alla möjliga hudfärger. En av få som inte låtit sig ryckas med av den globala emoji-yran är sagde Fahlmann, som tycker att gubbarna är fula och har tagit död på det lekfullt kreativa i att själv hitta på nya typografiska sätt att uttrycka sina känslor.

Emoji har på bara tio år gått från att vara ett helt okänt fenomen utanför Japan, till att bli världens snabbast växande kommunikationssätt. Har det också potential att bli ett nytt världsspråk? Det är en fråga som flera lingvister har ställt sig på sistone, bland andra Marcel Danesi i The Semiotics of Emoji: The Rise of Visual Language in the Age of the Internet (Bloomsbury Advances in Semiotics) och Vyvyan Evans i The Emoji Code: The Linguistics Behind Smiley Faces and Scaredy Cats (Picador).

De båda professorna är överens om att emoji inte är något språk i egentlig mening. Det saknar grammatik och kan därför inte användas till så mycket mer än att, säg, grymta och peka på saker. Det är lite med emoji som med filosofen Bertrand Russells hund: “Oavsett hur vältaligt den skäller, kan den aldrig tala om för oss att dess föräldrar var fattiga men ärliga.” Visserligen har klassiker som Moby Dick och Alice i Underlandet “översatts” till emoji, men det rör sig då snarast om lekfulla rebusar som inte går att tyda utan kännedom om förlagan. Emojier kan ersätta enstaka ord, men det vanligaste sättet att använda dem på är som avslutning eller inledning på ett yttrande, eller fristående som ett sätt att undvika tystnad eller avsluta samtalet.

Varken Evans eller Danesi tror heller att emoji kommer att utvecklas till ett “riktigt” språk, då det i dag helt enkelt inte tycks finnas någon efterfrågan på ett universellt symbolspråk. Ett sådant, Bliss symbolspråk, utvecklades redan på 1940-talet som ett slags visuellt esperanto. Till skillnad från emoji har Bliss en stor vokabulär, en grammatik som tillåter att uttrycka sig i dåtid, framtid och nutid, och med markörer för genitiv, flertal, frågor och uppmaningar. Det är dessutom lätt att lära sig. Men intresset för de Blisstangentbord som utvecklats för mobiler har varit minst sagt ljummet.

I stället ser lingvisterna emoji som en vidareutveckling av, och ett välbehövligt komplement till, det informella skriftspråket eller vardagliga “småprat” som i dag oftare sker över nätet än öga mot öga. Emojier kan komplettera och nyansera skriftliga budskap, samtidigt som de signalerar vilken känslomässig respons vi önskar av mottagaren. Det finns en berömd studie av psykologen Albert Mehrabian, som visar att när ett känslomässigt yttrande tycks motsägas av talarens tonfall och kroppsspråk, så kommer lyssnaren bara att tillskriva orden sju procent av helhetsintrycket. 38 procent tillskrivs betoning och tonfall, medan mimik och gestik tillskrivs hela 55 procent. Oavsett om siffrorna stämmer eller inte, så har vi nog alla erfarenhet av att stilgrepp som ironi och sarkasm är notoriskt svåra att förmedla i skrift. Emojier erbjuder en enkel lösning på problemet.

Uppenbarligen finns det flera fördelar med att använda emojier. Enligt en undersökning gjord av dejtingsajten Match.com har användare som flörtar med emojis större chans att få ligga än de som inte gör det. Andra studier visar att de gör dig mer populär på sociala medier, att chefer och experter som avänder emojier uppfattas som vänligare och mer kompenta, och att epost utan emojier nästan alltid tolkas nagativt. Allt tycks bottna i att den mänskliga hjärnan inte förmår att skilja på smileys och riktiga leenden. Båda gör oss lyckliga, får oss att gilla avsändaren och tro att denne även gillar oss.

Men det finns ormar i paradiset. 2015 åtalades en amerikansk tonåring för att på Facebook ha postat emojier föreställande en polis med två pistoler riktade mot huvudet. Det blev en världsnyhet, då det var första gången som någon häktades för att ha använt sig av emojier på nätet. Detta och flera liknande fall där pistolemojin använts för att dödshota människor ledde till att Apple ersatte vapnet med en vattenpistol. På alla andra plattformar visas dock fortfarande vattenpistolen som ett dödligt vapen. Här finns en uppenbar risk för missförstånd, men också kniviga juridiska problem: hur ska det bedömas när någon skickar en vattenpistol från en iPhone, väl medveten om att den på mottagarens skärm kommer att visas som en hotfull revolver?

På samma sätt skiljer sig också utseendet på en lång rad smileygubbar åt från plattform till plattform, så att ett ansiktsuttryck kan uppfattas som allt från glädjestrålande till måttligt roat och direkt olustigt, beorende på vilken telefon du har. Olika mobiler talar helt enkelt olika dialekter. Följaktligen kunde man på BBC nyligen se ett inslag med Keith Broni, “världens första emojiöversättare”, som hjälper företag att undvika kommunikativa fallgropar på nätet. Förutom skillnader mellan olika plattformar kan det handla om kulturella skillnader, som att tummen upp i många länder är en grov förolämpning, eller att man bör undvika auberginer och persikor (såvida man inte är ute efter att sexchatta).

Det talas i dag runt 7000 olika språk i världen, och det uppskattas att runt hälften av dem kommer att vara utdöda till nästa sekelskifte. Bland experterna märks dock ingen oro för att emojier skulle vara språkets garvande gravgrävare. Språk kan dö ut av många anledningar, men knappast för att det dagligen talas av barn, ungdomar och vuxna i sms, chattar, sociala medier och varje litet skrymsle av vår moderna tillvaro. Att ett språk förändras är självklart inte ett tecken på att det är på utdöende, utan tvärtom på att det är ett levande språk. Som en annan lingvist, Gretchen McCulloch, har påpekat är det nog snarare det språk som människor inte utsmyckar med emojier som ligger pyrt till.

Fabian Kastner
(Publicerad i Svenska Dagbladet 2017-09-30)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!