Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

Fliktexten till Birgers Lundbergs bok ”Kojan i skogen” från 1961 får kojälskaren att drömma:

”Hur många av oss naturvänner är det inte som drömmer om att ha en koja i skogen. Enkel och primitiv gärna, men en tillflykt undan vardagen, ett ställe vid sidan om med skog, näckrossjöar, hjortronmyrar, fäbodvallar, fiskevatten, ­älgar, svamp­ställen …”

Som synes handlar drömmen inte bara om en, som ordboken förklarar saken, ”mycket enkel byggnad som är avsedd för tillfälligt boende eller uppehåll”. Kojan får gärna vara ”enkel och primitiv”, men viktigare är att den erbjuder ”en tillflykt undan vardagen”. Dessutom skog, näckrossjöar, hjortronmyrar, ­fäbodvallar, fiskevatten, älgar, svampställen och andra, kanske outsägliga saker sammanfattade med en drömsk ellips. Tydligt är att kojan är någonting större än sig själv. Inte bara en byggnad utan någonting mer abstrakt, ett ”ställe vid sidan om” som utsträcker sin rymd oändligt och innefattar såväl hav som land, fiskar och djur, flora och fauna.

Kojan, menar den franske filosofen Gilles A Tiberghien, hör varken till naturen eller arkitekturen, men står i ett tillräckligt nära förhållande till båda för att kunna tjäna som ett analytiskt verktyg för att bättre förstå många samtida föreställningar om konsten och naturen. I sina ”Anteckningar om naturen, kojan och några andra saker” (OEI editör) skriver han djupsinnigt och lekfullt, lärt och underhållande om alla de betydelser och ibland paradoxala idéer som kojor tycks genomsyrade av. Som den om gemenskap. Den som väljer att bosätta sig i en koja i skogen gör det inte sällan för att dra sig undan samhället och människorna. Men även om gemenskapen överges tillfälligt eller definitivt ”förblir den en horisont för den som dragit sig tillbaka till kojan, en förlorad helhet som han eller hon aldrig helt avstår från, eller ett framtida ideal som motiverar det frivilliga eller ofrivilliga tillbakadragandet”.

Tiberghien undervisar i estetik vid Paris universitet med särskild inriktning på jordkonst och har utgivit en rad böcker om denna konstriktning från 1960-talet som flyttade konsten från gallerierna ut till naturen. I ett fylligt efterord presenterar översättaren Jonas (J) Magnusson Tiberghiens tänkande så som det har utvecklats i ”Land art” (1993), ”Nature, art, paysage” (2001) och dessa ”Anteckningar” från 2014. Boken har sin upprinnelse i en ensam vistelse i en stuga i Vermont, inte långt från Henry David Thoreaus koja vid tjärnen Walden, där han skrev sin ”Skogsliv i Walden” (1851). Kontemplativa natur­betraktelser över näckrosor, vildgäss och ekorrar varvas med drömmerier i en båt på skogssjön, vandringar längs Appalachian trail, läsningar och reflektioner. På samma sätt som jordkonsten ofta handlar om platser och icke-platser utgår tankarna inte sällan från kojans tvetydiga status.

För kojan finns ingen modell. Den byggs utan ritning, sätts ihop av vad som finns till hands: gamla bräder, fönster och plåtar, återbrukade delar av andra hus. Så blir varje koja unik, en återspegling av kojbyggarens behov och drömmar. Är då kojan, som för Thoreau, en dröm om ”absolut frihet och vildhet”? För många är den säkert det, men kojdrömmar kan vara av alla de slag. För barnen som bygger en koja i trädet är den kanske drömmen om en detektivbyrå, medan den för de amerikanska nybyggarna som längs gamla indianstigar byggde, plockade isär och åter byggde upp sina timmerkojor var drömmen om nya, rikare marker någon annanstans. Snarare än att härbärgera en särskild dröm tycks kojan vara på en gång en behållare för och alstrare av drömmar i största allmänhet. De australiska aboriginerna, berättar Bruce Chatwin i ”Drömspår”, kallade sina tillfälliga lägerplatser för ”passager till drömvärlden”.

Tiberghien är inne på samma spår när han talar om kojan som en ”drömmaskin”, en ”psykisk plats” i samma mening som Freud använde begreppet. I ”Drömtydning” beskriver Freud denna plats som det omedvetnas förborgade diaprojektor, en apparat i själen där bilder formas. För Tiberghien tycks oljan i maskineriet vara kojans avsaknad av trösklar, den motsättning mellan insida och utsida, privat och allmänt, utspritt och samlat som hus bygger på. Kojor förlängs i naturen eller tvärtom, genomträngs av naturen. Ett hus måste man regelbundet lämna för att hålla sig skärpt och inte glömma bort att man är en del av världen. ”Kojan håller oss vakna, i kontakt med det som omger oss. Oavsett om det är en känsla av fara eller av sympati – ljudet från ekorrarna på taket, mull­vadarna eller ormarna under golvet – förlängs vårt medvetande i det yttre, blir självt ett yttre, när vi upplever den. Om huset motsvarar den kropp vi har, skriver Tiberghien, har kojan mer med den rörliga och kringvandrande kroppen att göra, den kropp vi är.”

När Ted Kaczynski, den så kallade Unabombaren, greps och ställdes inför rätta 1996 fraktades hela den timmerkoja i Montanas skogar där han i många år hållit sig gömd till domstolen med en gaffeltruck, för att visas upp som ett bevis. Bevis för vad, frågar sig Tiberghien. Att kojan är den kriminelle galningens naturliga plats? Helt klart är att kojan förutsätter ett särskilt virke, en ”mental investering” som inte är för alla.

Det som skiljer kojan från huset är dess byggnadssätt, ”det faktum att den ofta är gjord av bråte och experimentellt sammansatt, utan någon föregående plan; att den varken har någon källare eller vind utan i sig är en källare och en vind, en lya.” I den meningen är också ”Boet” i Kafkas novell en koja, eller åtminstone mentalt besläktad med en sådan. På samma sätt kan det lilla hus som Wittgenstein 1914 lät bygga i norska Skjolden norr om Bergen, på grund av dess extrema otillgänglighet och isolering på krönet av ett vattenfall sägas vara det.

Det franska ord som Tiberghien utgår ifrån är cabanes, ett begrepp som saknar exakt motsvarighet på svenska. På svenska har det fått bli ”kojor” – men begreppet rymmer också stugor, torp, hyddor, hytter, skjul, baracker, ruckel. Det tillåter Tiberghien att skriva om såväl de hemlösas natthärbärgen av bråte och kartonger som träsk­araberna i södra Iraks flytande, katedralliknande vassrörshus.

Kojan, menar Tiberghien, betecknar en rymd som är mer imaginär än faktisk. Den saknar modell, men utgör i sig ett slags modell för det ideala som vissa ursprungsmyter ibland kan hänvisa till, till exempel den ”ursprungliga hyddan” i Vitruvius ”Tio böcker om arkitekturen”. Med kojan som böjningsmönster närmar sig Tiberghien så olika verk inom arkitektur och konst, som på olika sätt förhåller sig till kojans logik: Frank Lloyd Wrights öppna planlösningar, Tadashi Kawamatas torn av gamla pinnstolar… Som Magnusson skriver handlar det om reflektioner över ”objekt som varken är det ena eller det andra utan ett slags lätta och rörliga strukturer med skiftande dimensioner som spelar på relationer mellan det urgröpta och det fulla, det transparenta och det opaka, luft och jord, trä eller grenverk och sten.”

Också på filosofins och litteraturens område ser Tiberghien kojan sättas i verket. Att bygga sitt eget hus var för Thoreau också ett sätt att konstruera sitt eget tänkande. Det gäller enligt Tiberghien också för Wittgenstein, vars tänkande han menar tydligt tog färg av vistelsen i Skjolden. Det var här som han utvecklade och lärde sig att lita på det instabila tänkandet, en filosofi ”utan nitar, sprintar och spikar” som svarar mot kojans ”negativa arkitektur”.

Att så många tänkare och författare i Thoreaus efterföljd dragit till skogs handlar därför kanske inte bara om att finna arbetsro i avskildheten, eller som Wittgenstein skrev i ett brev: ”Jag kan inte föreställa mig att jag skulle ha kunnat arbeta någon annanstans som jag gör här. Det är lugnet och, kanske, det fantastiska landskapet; jag menar dess stilla högtidlighet.” Den spännande tanke som Tiberghien här är inne på är att inspirationen, snarare än från naturen och ensamheten, härrör från kojan som sådan.

Kojan, skriver han, är ett observatorium som gör landskapet till en förlängning av betraktarens drömmar och sömnlöshet. På samma sätt som kojan upphäver gränsen mellan inre och yttre, gör den det drömda eller imaginära landskapet oskiljaktigt från det verkliga. När Hermann Melville från sitt ensliga trähus i Pittsfield, Massachussets, blickade ut genom fönstret framstod den snötäckta skogen som ett skummande hav och berget Greylock vid horisonten som ryggen på en mytisk vit val.

Utifrån Claudio Magris roman ”Ett annat hav” (1991), om en man som söker ensamheten och försakelsen av allt i en koja, reflekterar Tiberghien över kojan som på en gång en gräns och en passage, likt det lekområde eller ”övergångsrum” som psykoanalytikern D W Winnicot talade om, i vilket barnet successivt lär sig att separeras från sin mor. För Tiberghien framstår kojan som själva sinnebilden för detta ”mellanområde” som uppstår ur leken och där all kultur och konst enligt Winnicot har sina rötter.

Till charmen med Tiberghiens essä hör att han, när han sätter ord på de drömmerier som kojor drar in oss i, själv liksom oavsiktligt hemfaller åt dem. Som här, när han fint talar om barnens kojlekar under köksbordet som en ”framtidsinriktad flykt in i en ny värld som lånar tillräckligt mycket från den gamla för att vi ska kunna känna igen oss, men som samtidigt överger nog många av sina egna särdrag för att vi ska få en känsla av att vi själva har blivit andra, indianer med blå ögon efter att ha ’gett oss av till Croatoan’.”

Alla bibliotek är kojor, skriver Tiberghien och tillägger: många böcker är det också. De ”ger våra tankar de resandes rörlighet, mellanlandningarnas provisoriska karaktär och den förhäxande kraften hos de ändlöst förgrenade orden.” Vilket till slut hans egen kanske är det bästa exemplet på.

Fabian Kastner

(Publicerad i SvD 2018-07-01)

Litteratur: Gilles A TiberghienAnteckningar om naturen, kojan och några andra saker” (OEI Editör 2018, 176 s.)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!