Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

Jorge Luis Borges fick aldrig Nobelpriset i litteratur. 2010 års pristagare, Mario Vargas Llosa, ­menade att det var en lika stor miss som de uteblivna prisen till Joyce, Proust och Kafka. Själv höll den peruanske pristagaren sin argentinske läromästare för ”den viktigaste spanskspråkige författaren sedan Cervantes”, och det är nog den allmänna meningen bland flertalet kännare av den spansk­språkiga litteraturen.

Trots Borges enorma betydelse inte bara för den ”latin­amerikanska boomen” på 60- och 70-talen, utan för den moderna litteraturen i stort, har hans författarskap heller aldrig fått en ordentlig presentation på svenska. Utgivningen har varit begränsad, utspridd över många decennier och förlag, så vitt jag kan minnas bara i mjukband och pocketutgåvor.

När bokförlaget Tranan nu ger ut den mäktiga samlingsvolymen ”Borges I (1923–1944)”, den första av tre ­planerade hårda band, förklarar redaktörerna Lasse Söderberg och Oscar Hemon projektet som ett sätt att gottgöra för båda dessa försummelser. De skriver i för­ordet också om det som antas vara skälet till det uteblivna Nobelpriset: Borges stöd till diktatorer som Augusto Pinochet i Chile och Jorge Rafael Videla, ledaren för 1976 års militärkupp. Borges var konservativ, men demokrat och hårdnackad antifascist. Tiden före andra världskriget var han en av få argentinska intellektuella som tydligt tog ställning mot nazismen, och när han anklagades för att försöka dölja sitt förmenta judiska påbrå svarade han med att skriva artikeln ”Jag, en jude” (som också ingår i denna volym). Efter kriget blev Borges en lika stridbar motståndare till populisten Juan Perón, vilket ledde till att han ”befordrades” från tjänsten som bibliotekarie till ”kommunal inspektör av fjäderfä och kaniner”. Antiperonismen var också det som inledningsvis fick honom att betrakta Videla som det bättre alternativet. När militärjuntans förbrytelser uppdagades var han dock snabb att fördöma också Videlas ”kriminella regim”.

Den blinde författaren och bibliotekarien var en legend redan under sin livstid. Han var ”oraklet från Buenos ­Aires”, ”en staty som klivit ned från sin sockel”. Det är på den fantasifulla kortprosan som berömmelsen vilar, men det var som poet Borges inledde sin bana. Han växte upp i Palermo, ett av de fattigare kvarteren i Buenos Aires, men ”i en trädgård, bakom ett spetsat järnstaket, och i ett bibliotek med oräkneliga engelska böcker”: Robert Louis Stevenson, G K Chesterton, Mark Twain… 1914 flyttade familjen till Europa, först till Schweiz och senare till ­Spanien, där Borges som nybakad student tog intryck av ultraismen, som var det litterära modet för dagen. Efter återvändandet till Argentina 1921 var han med om att grunda de avantgardistiska tidskrifterna Prisma och Proa (som han senare försökte komma över alla nummer av, för att kunna elda upp dem – trots att Borges tidvis var svårt hånad av kolleger som Nabokov, Gombrowicz och Ernesto Sabato förblev han livet ut sin egen hårdaste kritiker, vilket också förklarar varför ”Obras completas”, det samlade verket i tre band, bara rymmer en liten bråkdel av allt han publicerade).

1923 gav han ut sin första diktsamling, ”Att glöda för Buenos Aires”. Det rör sig genomgående om melankoliska, lätt surrealistiska stämningsbilder av sömniga gator, rosa fasader och varma regn, skymningsstunder i Buenos Aires fattiga förstäder. Samtidigt finns redan i hans allra tidigaste alster en föraning om allt det som Borges senare, i ett försök att befria sig från sig själv, skulle göra till sina främsta signum: de filosofiska lekarna med tiden och rummet, själens och speglarnas evighet. I ”La Recoleta” skriver han om livet som slumrar i stadens murgröna:

Rummet och tiden är dess former,
de är själens magiska redskap
och när själen slocknar
skall rummet, tiden och döden slockna med den
liksom när ljuset försvinner
och spegelns skenbild suddas ut,
den som redan skymmer när det börjar blekna.

Debutboken följdes av två diktsamlingar till, ”Månen mittemot” (1925) och ”Skrivbok San Martín” (1929). Om inte förr så klarnar Borges poetiska projekt i den inledande dikten till den senare boken, ”Myten om Buenos Aires grundläggande”. Det handlade om att drömma fram eller uppfinna inte bara ett mytiskt Buenos Aires, utan också en litterär tradition att verka i, åt både sig själv och den unga argentinska litteraturen. Detta drömda eller mytiska ursprung förlade han till sitt eget barndomshem i Palermo, på ett litet torg på Calle Serano, nära Zoologiska trädgårdens tigrar, som ju också skulle komma att bli ett kärt motiv i författarskapet.

Efter ”Skrivbok San Martín” dröjde det ända till 1960 innan Borges återvände till poesin med diktsamlingen ”El hacedor”. De drygt 30 åren däremellan ägnade han åt att skriva kortprosa, litteraturkritik och ­essäer – här finns texter om Ramon Llulls tankemaskin, metaforen i den fornisländska poesin, kabbalan, ”Tusen och en natt”, Akilles och sköldpaddan, metafysik och religion. Ändå fortsatte Borges livet ut att betrakta sig mer som poet än prosaförfattare. Han förklarade det en gång med att han var en drömmare och ingen tänkare, att han oavsett genre alltid riktade sig till fantasin snarare än till förnuftet.

Vad han menade med detta blir tydligt när man läser hans märkliga biografi över Evaristo Carriego (1883–1912), en bortglömd kvarterspoet som Borges halvt om halvt kände och tog intryck av i sin barndom. Biografin, från 1930, är besynnerlig i det att den just inte har någonting alls att säga om sitt föremål. I stället består den av romantiska drömmerier om det ”knivens och gitarrens Palermo” som Borges föräldrar hade försäkrat honom låg precis runt hörnet, men som han själv aldrig såg under sin skyddade uppväxt. Han skriver till exempel om en dolk som ligger i en byrå­låda, en dolk som Carriego en gång lär ha hållit i handen, men det är också en tidlös dolk, det är dolken som dräpte Caesar och har huggit ned otaliga gauchos på slätter och krogar. Han skriver om undre världens gangsters, om tango­barer, hamnkrogar och bordeller, kortspel och knivslagsmål, ”modets och hederns krav” i Buenos Aires kåkstäder under 1900-talets första årtionden. Det rör sig alltså om samma slags medvetna mytskapande som i de tidiga dikterna, men pekar också fram mot berättelser som ”Mannen i det rosa hörnhuset” och ”Södern”, som länge förblev okända för Borges utländska läsare.

Borges internationella berömmelse tog sin början i Paris på 50-talet, mycket tack vare hans förläggare på Gallimard, Roger Caillois, som genom att konsekvent sålla bort alla ­”argentinska” berättelser skapade bilden av Borges som en universell, abstrakt rebus­makare. Borges värjde sig mot det där, han var ju en drömmare och ingen tänkare, men fann sig i sitt öde och började ironiskt kalla sig själv för ”en uppfinning av Caillois”. Det var också Caillois som sålde in labyrinten som Borges främsta tema. När man läser detta urval slås man i stället av att kärnan snarare är ett slags platonsk idélära: tanken att en dolk är alla dolkar, att alla platser och ögonblick bär alla andra ögonblick och platser inom sig, att Shakespeare bor i varje människa och så vidare. Möjligen kom inspirationen från Walt Whitman, vars panteistiska tankar om den ”gudomliga enheten” Borges skriver om med ovanlig entusiasm och glöd i en essä i boken ”Diskussion” (1932). Är också ”Vägen till Almotásim” en essä? Med Borges kan man aldrig så noga veta. Texten publicerades först i essäsamlingen ”Evighetens historia” (1932), återtrycktes senare som en fiktiv berättelse, innan den i det samlade verket återfördes till sin ursprungliga hemvist.

Detta slags semi-demi-fiktioner kom från mitten av 1930-talet att bli Borges främsta genre och uppfinning. Hans första bok med berättande prosa, ”Skändlighetens världshistoria” (1935), består av korta biografier över verkliga personer, inte sällan hämtade från andra böcker – så kan man till exempel läsa om ”den ohygglige frälsaren Lazarus Morell” i Mark Twains ”Livet på Mississipi” (1883). Några av dessa miniatyrbiografier är rena förvanskningar av andras texter, där Borges bara ändrat på, kastat om eller strukit någon detalj i förlagan för att ge historierna en ny, gåtfull innebörd. Andra, som han själv skrivit, hade han tidigare låtit publicera i en antologi som han var redaktör för, men då under andra, kända författares namn.

Förkärleken för litterära förfalskningar, falska referenser och lekar med original och kopia drev han som längst i berättelsen om ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”, en av många tankesvindlande miniatyrer i Borges mest kända bok, ”Fiktioner” (1944). Så mycket har redan sagts och skrivits om denna kultbok, som också utgivits på svenska flera gånger, att jag här bara nöjer mig med att konstatera att berättelserna om ”Tlön, Uqbar, Orbius ­Tertius”, ”Biblioteket i Babel”, ”Lotteriet i Babylon” och ”Funes med det goda minnet” fortfarande är geniala och leder till ständigt nya upptäckter.

De böcker som utelämnats i denna volym är Borges tre första essäsamlingar, ”Inqusiciones” (1925), ”El tamaño de mi esperanza” (1926) och ”El idioma de los argentinos” (1928). Borges själv talade inte gärna om dessa böcker, och lär ibland rentav ha förnekat deras existens – vilket gör åtminstone mig väldigt nyfiken på att läsa dem. Med tanke på att Borges fiktioner så ofta leker med detektivgenren hade jag också tyckt att det hade varit roligt att få ett smakprov på de regelrätta detektivhistorier som han i början av 40-talet skrev tillsammans med Adolfo Bioy Casares under pseudonymen H Bustos Domecq. Men man kan kanske inte få allt, och föreliggande urval på drygt 500 ­sidor är redan mycket nog att glädjas åt i väntan på ”Borges II”, som lär utkomma nästa höst.

Fabian Kastner
(Publicerad i Svenska Dagbladet 2017-11-21)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!