Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

Den 14 oktober 1964, på det legendariska jetsethotellet Le Montreux Palace vid Genèvesjön i Schweiz, där Vladimir Nabokov (1899-1977) tillbringade sina sista femton år i livet tillsammans med hustrun Véra, påbörjade den rysk-amerikanske författaren ett privat experiment med tiden, drömmen och medvetandet. Under drygt 80 dagar nedtecknade Nabokov varje morgon det han kunde dra sig till minnes av nattens drömmar, för att senare kunna kontrollera om något av det han drömt också hade besannats och inträffat i verkligheten. Hypotesen var att drömmar formas lika mycket av framtida händelser som av händelser i det förflutna. Detta skulle förklara den känsla av déjà vu som de flesta människor då och då erfar, ge en ny syn på tidens mysterium och i sin förlängning utgöra ett bevis för själens odödlighet ¬– en fråga som Nabokov hade brottats med åtminstone sedan tonåren.

Experimentet var inte Nabokovs eget påfund, utan följde till punkt och pricka instruktionerna i den excentriske brittiske flygplansingenjören och filosofen J. W. Dunnes bok ”An Experiment with Time” från 1927. Dunne hade haft ett antal sådana prekognitiva drömmar och sökte en vetenskaplig, rationell förklaring till detta slags mystiska upplevelser. Hans experiment med sig själv och andra ledde fram till en teori om tiden som “seriell” eller flerdimensionell, där varje tidsrymd är inkapslad i en större tidsrymd likt en ofantlig rysk docka. Detta skulle lite förenklat innebära att tidens flod inte är enkelriktad, utan har som ett baksug från framtiden som sipprar in i våra drömmar. Att vi inte lägger märke till det beror bara på bristande uppmärksamhet. Boken var vida läst och omdebatterad på sin tid, och fängslade fantasin hos en lång rad författare som J. B. Priestley, Aldous Huxley, C. S. Lewis och Graham Greene. För den kanske bästa och mest suggestiva sammanfattningen står Jorge Luis Borges, i essän “Tiden och J. W. Dunne” från 1940.

Nabokov hade en ockultistisk ådra från sin mor, förhöll sig skeptisk till det övernaturliga men höll dörren öppen för en vetenskaplig förklaring till ESP-fenomen som “klärvoajans”, “själavandring”, “budskap från de döda” och liknande. Att Dunne dessutom tog avstånd från psykoanalysen bör också ha tilltalat Nabokov, som i förorden till sina böcker gjorde det till en sport att driva gäck med Freud och hela den efterföljande “delegationen från Wien”, som klumpigt ville reducera allt till barndomstrauman och smutsiga fantasier. “Triviala erotiska drömmar” finns det förvisso gott om i drömdagboken – Nabokov nämner en “fuga från ungdomen” som upprepat sig för honom “för säkert femhundrade gången” – men han går aldrig närmare in på innehållet i dem. Kanske för att han jämförde anteckningar med Véra, som han också engagerat i experimentet. Kanske för att tanken på att en dag publicera drömdagboken fanns där. Drömmarna har ofta tillfogats parantetiska förklaringar som uppenbart är riktade till en okänd läsare.

Sammanlagt nedtecknade Nabokov 64 drömmar och efterföljande dagepisoder på 118 handskrivna indexkort. Materialet, som i dag förvaras på New York Public Library, har nu för första gången samlats i en bok med kommentarer av den amerikanske litteraturprofessorn Gennady Barabtarlo, som också placerat in drömmarna i deras biografiska och litterära sammanhang. ”Insomniac Dreams: Experiments with Time by Vladimir Nabokov” (Princeton University Press 2017), illustrerad med några av kartotekskorten i faksimil, ger en spännande inblick i Nabokovs privata sfär, hans drömvärld och dagliga rutiner, men också de grava sömnstörningar som plågade författaren under större delen av livet. Flera av drömmarna är i själva verket kallsvettiga hypnagoga hallucinationer från tillståndet mellan sömn och vaka. I en sådan vision, ganska kuslig, “tävlar” han med Véra om vem som först ska få syn på sitt “dödstecken” vid horisonten – Nabokov hade då 13 år kvar att leva, hustrun det dubbla.

Véra är närvarande i de flesta drömmar. Sonen Dmitri figurerar också ofta, som regel kretsar det kring rädslan att förlora honom. En annan frekvent gäst i drömmarna är Nabokovs far, som mördades av fascister i Berlin 1922. Det är något tomt och sorgligt över dessa drömmar. Fadern framträder som en blek kopia av de färgstarka minnena, de talar förbi varandra och han går inte längre att skämta med. ”Det är märkligt”, skriver Nabokov, ”att min far som var så godhjärtad och glad, alltid är så dyster och bister i mina drömmar.” Han noterar också att hans drömvärld, förutom den närmaste familjen, nästan uteslutande befolkas av främlingar.

Den långa emigranttillvaron – utvandringen från revolutionens Ryssland till Cambridge, Berlin och Paris, över Atlanten, tillbaka till Västeuropa – gör sig påmind i tågresor, gränskontroller, försvunna pass och bagage, panikrusningar med andan i halsen. “Ömsinta erotiska grejer” varvas med brutala våldsamheter. ”Dansar med Vé. Hennes öppna klänning, underligt spräcklig och somrig. En man kysser henne i förbifarten. Jag griper honom om huvudet och bankar hans ansikte med sådan våldsam kraft mot väggen att han nästan blir som upphängd på en köttkrok mot några fixturer på väggen (glänsande metall påminnande om ett skepp).” Fjärilshåvar kan användas både för att slåss med kostymklädda främlingar och fånga blåvingar med på soldränkta spanska kullar. Annat är rent surrealistiska överlagringar: ”En stad där det var omöjligt att hitta en taxi. Ett hotellrum med ett stort skrivbord med två kranar ovanpå. Man kunde bada i den tredje skrivbordslådan uppifrån. Vé lät vattnet rinna och klättrade in i baksätet på taxin för att tvätta rutorna eller något.”

Nabokov tyckte sig redan på experimentets andra dag kunna bekräfta Dunnes tes. Efter att ha sett en film på tv kände han sig “absolut säker” på att redan ha tagit del av handlingen i föregående natts dröm, om ett besök på ett museum. Vad han lustigt nog inte tycks ha lagt märke till, men som Barabtarlo uppmärksammar, är att drömmen i än högre grad speglar ett par scener i en novell som Nabokov själv skrivit många år tidigare. På samma sätt tycks Nabokov märkligt blind för flera slående likheter mellan hans drömmar och litterära verk, framför allt romanen ”Sebastian Knights verkliga liv” (1941).

Nabokov markerar en handfull drömmar som prekognitiva, men utan större övertygelse och från mitten av november tycks han mer eller mindre ha tappat intresset för experimentet. Han fortsätter att skriva ned sina drömmar, men slutar att jämföra dem med dagens händelser. Den sista anteckningen är från den 3 januari 1965, två dagar före Véras födelsedag.

Drömdagboken följs av ytterligare en sektion med drömmar, hämtade från Nabokovs brev och dagböcker, samt ett kapitel med drömscener ur författarskapet. Enligt Barabtarlo visar de litterära fragmenten hur Nabokovs drömmar i bearbetad form ofta kom att leta sig in i hans romaner, men jag har ärligt talat svårt att se kopplingarna och Barabtarlo påpekar dem inte heller. Vad som däremot blir tydligt är att det är i den språkliga bearbetningen, snarare än ur fantasins råstoff, som den nabokovska magin uppstår.

Av störst intresse är i slutänden vare sig experimentet med tiden eller drömmarna som sådana, utan det kapitel där Barabtarlo skriver om experimentets påverkan på det sena författarskapet. Hela författarskapet, menar Barabtarlo, kan ses som ett oavbrutet försök att på olika sätt utforska och manipulera tidens och rummets villkor. Men om Nabokov i sina tidiga romaner hade en ganska enkel, konventionell syn på tiden med döden som dess logiska slutpunkt, kom han med tiden att anlägga ett betydligt mer sofistikerat perspektiv.

1951 skriver Nabokov i sin dagbok om rummet och tiden som ”de stora mysterierna”, ”ofattbara för det mänskliga medvetandet”. När han åtta år senare går igenom dagboken tillfogar han: ”Tidens ström – blott en poetisk tradition: Tiden flyter inte. Tiden är helt stilla. Vi upplever det som att den rör sig bara för att den är det medium där tillväxt och förändring sker eller där saker gör uppehåll, som stationer.” Barabtarlo menar att Nabokov i sina tre sista romaner, skrivna efter drömexperimentet – ”Ada or Ardor” (1969), ”Genomskinliga ting” (1972) och ”Look at the Harlequins!” (1974) – gjorde detta till själva grundprincipen för sitt skapande. Inte minst i ”Ada”, vars intrikata tidsväv och bärande stomme, huvudpersonen Van Veens långa essä om ”tidens textur”, bär tydliga spår av J. W. Dunnes tankar. Indexkorten med drömmarna återfanns också i samma mapp som det första utkastet till romanen.

Barabtarlo hade gärna fått fördjupa sig ännu mer i detta. I stället väljer han olyckligt att byta spår och avslutar boken med ett smålöjligt kapitel om Nabokov som profet. De många förutsägelser om allt mellan himmel och jord som den kreativa läsaren kan utvinna ur författarskapet är så många, menar Barabtarlo, att man inte lättvindigt kan avfärda dem som rena tillfälligheter. Nabokov ska bland annat ha förutspått både sitt eget och sonen Dmitris dödsår, liksom en rad vetenskapliga upptäckter. Somt av detta är förvisso fascinerande. Till exempel den nedtecknade dröm i vilken Nabokovs farfar, vars efterlämnade förmögenhet skingrades för revolutionens vindar, kort efter sin död visade sig för sitt barnbarn och sa: “Jag kommer att återvända till dig som Harry och Kuvjurkin”. Ett halvt sekel senare köpte Stanley Kubricks filmbolag “Harris and Kubrick Productions” rättigheterna till ”Lolita” (1955) för en summa som i ett slag återställde den förlorade förmögenheten.

Häftigt, absolut. Men att som Gennady Barabtarlo antyda att Nabokov skulle haft tillgång till något slags maskhål i tiden känns onödigt. Hans romaner är märkvärdiga nog som de är.

Fabian Kastner
(Publicerad i Svenska Dagbladet 2018-01-15)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!