Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

Naziockultism är åtminstone sedan Indiana Jones dagar ett kärt tema i populärkulturen. I filmer som Pojkarna från Brasilien, Hellboy och Captain America hittar man, liksom i datorspelsserier som Castle Wolfenstein och Call of Duty, alla de vanliga ingredienserna: mordiska nazister i maskopi med demoniska krafter, galna vetenskapsmän, fantastiska vapen, hedniska religioner och magiska reliker.

Inget av detta saknar förankring i verkligheten. I Adolf Hitlers bibliotek fanns knappt någon politisk litteratur, men desto fler böcker om parapsykologi, hypnos och svartkonster. Hitler läste Nostradamus profetior och Ernst Schertels handbok i magi, där han strök under rader som “Satan är den befruktande, förstörande-skapande krigaren” och “Den som inte bär demoniska frön inom sig kommer aldrig att framföda en ny värld.”

Heinrich Himmler organiserade forskningsexpeditioner till Tibet, Island och runtom i Europa i jakt på den heliga graal, medeltida trollformler och det sjunkna Atlantis. Rudolf Hess främjade transcendental fysik, astroarkeologi, kosmobiologi och andra “gränsvetenskaper”. Joseph Goebells propagandadepartement, Himmlers SS och den tyska flottan anlitade under kriget astrologer, clairvoyanter och slagrutemän för att inhämta underrättelseinformation och bedriva psykologisk krigföring.

Nazisterna anordnade spiritistiska seanser, försökte upphäva gravitationen och återuppväcka de döda, utveckla ”dödsstrålar” och paranormala vapen inspirerade av den fornnordiska mytologin. De ersatte evolutionsteorin med den bisarra “världsisläran” och ville utplåna kristendomen till förmån för “luciferianism”.

Exemplen är hämtade från den amerikanske historieprofessorn Eric Kurlanders nya bok Hitler’s monsters: a supernatural history of the Third Reich (Yale University Press), en rik och fascinerande studie av vad han kallar för nazismens “övernaturliga föreställningsvärld” – ett paraplybegrepp som förutom olika esoteriska läror ger plats för både pseudovetenskaper och oknytt från bröderna Grimms sagor.

Ämnet är inte okontroversiell. I en artikel i nättidskriften Aeon kallade nyligen historikern Peter Staudenmaier allt tal om nazisterna som något slags svarta häxmästare för konspirationsteoretiskt svammel – ”it’s a good story but not history.” I sin egen studie av nazismens kopplingar till den antroposofiska rörelsen, Between Occultism and Nazism (2014), sätter han istället fokus på nazisternas intresse för waldorfpedagogik och ekologiskt jordbruk.

Eric Kurlander håller inte med. Ingen masspolitisk rörelse, skriver han, har lika medvetet eller konsekvent som nazisterna dragit nytta av den övernaturliga fantasin – ockultism och “gränsvetenskap”, hedniska, nyandliga och österländska religioner, folklore, mytologi och allehanda esoteriska läror – för att locka till sig en sig en generation tyskar som sökte nya former av andlighet och nya världsförklaringar i gränslandet mellan tro och vetenskap. För att fullt förstå Tredje rikets historia, menar han, måste man först förstå dess nära band till det övernaturliga.

Nazismens ockulta rötter uppmärksammades redan på 1920-talet, då framstående esoteriker påpekade att det nya nazistpartiets ideologi, ikononografi och partiapparat var framsprungen ur den österrikisk-tyska ockulta miljön. En lång rad tyska författare har efter kriget antytt samma sak: Theodor Adorno, Bertold Brecht, Thomas Mann, Gottfried Benn och Ernst Junger för att bara nämna några.

På 1960- och 70-talet kom en våg av spekulativa böcker i ämnet, av vilka Nicholas Goodrick-Clarkes The Occult Roots of Nazism kanske är den mest nyanserade. Ändå – eller kanske just därför – är det få seriösa historiker som tagit sig an frågan. Tvärtom har nazismens ockulta historia ofta tonats ned av forskare, som i likhet med Staudenmaier menar att det stjäl fokus från viktigare förklaringar till nazismens uppkomst. Kurlanders bok, som är resultatet av åtta års tyska arkivforskningar, är den hittills första akademiska studien som tar ett helhetsgrepp på frågan.

Kurlander skriver om mellankrigstidens ockultistiska rennäsans i Europa, och särskilt i Tyskland, där man på bred front vallfärdade till seanser, astrologer, spåkvinnor, parapsykologiska experiment, ockulta bokhandlar, estoteriska skolor och till och med universitetskurser. Ett nyväckt intresse för fornlämningar, runskrift och döda språk parades med en fascination för indiska religioner, yoga, djurrätt, vegetarianism och sexuell frigörelse. Samtidigt fanns en utbredd rasistisk och nationalistisk rörelse, den så kallade Völkishrörelsen, som delvis hade sprungit fram ur den tyska romantikens intresse för germanska folksagor och myter.

Allt detta kom att sugas upp och exploateras av nazismen i den splittrade, oroliga och ekonomiskt krisande Weimarrepubliken. “Monstren” i bokens titel syftar på nazisternas systematiska demonisering av judar och kommunister, som med hjälp av skräckförfattare som Hans Heinz Ewers kopplades samman med bilder av vampyrer, zombies, demoner, djävlar, vålnader och andra väsen från den germanska sagoskatten. Nazisterna framställdes i propagandan som skoningslösa varulvar, som med vassa tänder försvarade en mystisk blodsgemenskap baserad på ras och bygd.

Kurlander diskuterar tidens stora esoteriska läror: madame Blavatskys teosofi, Rudolf Steiners antroposofi och den mindre kända, hysteriskt rasistiska ariosofin, som förutspådde återuppståndelsen av en förlorad arisk civilisation befolkad av nordiska ”gudsmänniskor”. Läran, grundad av österrikaren Guido von Lanz, byggde på en grandios nationalistisk kosmologi: en värld uppdelad i ljus och mörker, där blonda, blåögda nordiska hjältar var låsta i en evig kamp med en ras av ”undermänniskor”.

Liknande idéer fanns också i Thulesällskapet, Hammarsällskapet och andra ockulta politiska grupper som Hitler kom i kontakt med på Wiens kaféer och i Münchens ölhallar. Kurlander visar att det mesta i det nazistiska partiprogrammet redan fanns förebådat i den ariosofiska tidskriften Ostara, som Hitler ska ha läst på 1910-talet: vikten av rashygien och farorna med rasblandning, judarnas svekfullhet, socialismens, liberalismens och feminismens skadliga effekter, och den mystiska kraften i den indouropeiska swastikan. I Ostara fanns också, mer olycksbådande, krav på tvångssteriliseringar, eutanasiprogram och judeutrotning.

En vanlig uppfattning är att nazistpartiet från år 1937 rensade ut allt vad ockult tänkande heter. Kurlander visar att den anti-ockultistiska kampanjen bara riktade sig mot det som nazisterna kallade för “populär ockultism”, medan de under hela kriget fortsatte att finansiera så kallad “vetenskaplig ockultism”: astrologi, telepati, magnetterapi, slagrutekonst och annat. Särskild uppmärksamhet ägnar han åt den flummiga “världsisläran” (Welteislehre eller WEL): en “glaciär kosmogoni” enligt vilken universum skapades i en interstellär strid mellan de antagonistiska urelementen is och eld. En kollision mellan en vattenfylld stjärna och en eldstjärna ska ha orsakat en explosion som kastade ut iskristaller över den svarta rymden. Kristallerna gav upphov till solsystem, stjärnor och planeter, och till istiden på jorden. Sedan ska en meteor fylld med “gudomlig sperma” ha slagit ner på jorden och gett upphov till en nordisk urbefolkning.

Det tyska vetenskapliga etablissemanget avfärdade det hela som deliriskt nonsens. Någon menade syrligt att universum lika gärna hade kunnat skapas av olivolja. Ändå förklarades WEL officiellt för en vetenskap i Tredje riket. Hitler, Himmler och hela det nazistiska ledargarnityret trodde helhjärtat på teorin och skapade en kult kring dess grundare, den österrikiske ingenjören Hanns Hörbiger, som hade fått alltsammans uppenbarat för sig i en vision.

Med sina kataklysmiska floder, apokalyptiska strider och ariska halvgudar utgjorde WEL ett attraktivt germanskt alternativ till “judisk” fysik och “själlös” naturvetenskap. Den tillfredsställde tyskarnas andliga behov av en “återförtrollning av vetenskapen”, samtidigt som den passade som hand i handske med Völkishrörelsens ständigt expanderande sagovärld.

Kurlander lyfter också fram en rad vittnesmål som utpekar samtliga stora nazistiska ideologer som uttalade fiender till kyrkan. Himmler förklarade att prästerna efter judarna stod på tur till gaskamrarna. Enligt Hitlers sekreterare Christa Schroeder planerade führern att ta strid med kyrkan efter kriget. Kurlander skriver också intressant om det eklektiska hopkok av gnosticism, satanism, buddism, hinduism, shintoism, Eddan och Niebelungen som nazisterna ville göra till ny statsreligion. Men också om Hitlers intresse för islam, som han kallade för “en överlägsen religion”.

Hitler’s monster är en klar och nykter bok, fri från spekulationer och sensationslystnad. Bara på ett ställe blir jag lite fundersam, när Kurlander vagt tycks antyda möjligheten att Hitler skulle ha masshypnotiserat det tyska folket. Trots att Hitler var en usel retoriker som inte lyckades ge upphov till ett enda bevingat ord, finns otaliga vittnesmål om hans ”övernaturliga”, ”magiska”, ”sant mystiska” förmåga att trollbinda sin publik. Kurlander visar att Hitler faktiskt läste böcker om masspsykologi och hypnos. Men några belägg för att han också praktiserade det finns inte, och än mindre för att det skulle fungera. Kurlander gör nu ingen stor sak av detta, och de många vittnesmålen är i sig såklart intressanta att fundera över.

Eric Kurlanders skildring av hur snabbt nazisterna lyckades avhumanisera och bildligt förvandla olika etniska minoriteter till ”monster” som måste förintas, är särskilt beklämmande att läsa samtidigt som flaggviftande ”Sverigevänner” i centrala Stockholm ogenerat står och skriker som fyllon i ansiktet på afganska flyktingar att de är “parasiter” som ska “våldtas som djur”.

Fabian Kastner

(Publicerad i Svenska Dagbladet 2017-09-01)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!