Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

W. G. Sebald framstår alltmer som en av det sena 1900-talets viktigaste författare. Hans rykte vilar framförallt på de fyra märkvärdiga, associativt vindlande romaner som han hann utge under sitt alltför korta liv – ”Svindel. Känslor” (1990), ”Utvandrade” (1992), ”Saturnus ringar” (1995) och ”Austerlitz” (2001), som blev den tyske skriftställarens stora internationella genombrott. Boken utkom bara ett par månader före Sebalds död vid 57 års ålder i en bilolycka i England, dit han flyttade efter studieåren i Freiburg på 1960-talet. Först till Manchester och senare till Norwich, där han 1970 blev professor i europeisk litteratur vid University of East Anglia.

Romaner, förresten? Sebald föredrog att kalla dem för ”prosafiktioner” eller, som i en intervju med Der Spiegel, för ”prosa av obestämt slag”. Kanske är det den enda möjliga beskrivningen av hans egenartade skrivande: på en gång fiktion och dokumentär, biografi och självbiografi, essä och reseskildring, text och bild. Man kan välja att se honom som en romankonstens formförnyare, eller som en arvtagare till den fria, associativa stilen och melankoliska känsligheten hos 1600-talsförfattare som Robert Burton och Thomas Browne, som spelade en framträdande roll i ”Saturnus ringar”. Där gav sig berättaren Sebald iväg på en lång fotvandring längs den engelska kusten i ett försök att bota en klinisk depression. Liksom Sebalds övriga prosaverk är det en stillsamt lågmäld berättelse full av labyrintiska reflektioner över minnets och glömskans landskap, det förflutnas vålnader och terror – i synnerhet Förintelsen och andra världskrigets fasor.

Alla böcker finns utgivna på svenska, både separat och 2011 samlade i den väldiga volymen ”Dikt, prosa, essä” som även rymde debutboken ”Efter naturen” (1988) och föreläsningsserien ”Luftkrig och litteratur” (1999), om de allierades bombningar av Tyskland. Samtliga i mästerlig översättning av Ulrika Wallenström, som senare också översatt ”Logi på landet” (2014), en samling essäer om litterära valfrändskaper som Jean-Jacques Rousseau, Gottfried Keller och Robert Walser.

Om Sebald hade fått leva vidare hade han så gott som säkert fått Nobelpriset. Det postuma intresset för hans verk bara fortsätter att växa, och i Tyskland lär det i dag skrivas lika många avhandlingar om Sebald som om modernistiska storheter som Rainer Maria Rilke, Paul Celan och Franz Kafka. Det är prosan som stått i centrum för uppmärksamheten, medan den poesi som Sebald skrev under hela sina bana, och som länge var hans främsta litterära uttryck, har förblivit så gott som okänd. Några dikter lät han publicera i olika tidskrifter, andra förblev outgivna fram till efter hans död. Ett första urval samlades i bokform 2008 av Sven Mayer i antologin ”Über das Land und das Wasser”. Det är också från den boken som Ellerströms hämtat merparten av innehållet i ”Bokstavsspåret: Dikter i urval 1964-2001” (88 s. ellerströms), i vilken Sebalds poesi nu för första gången presenteras på svenska.

Det första som slår läsaren av detta sparsmakade urval, som översatts av litteraturforskaren Axel Englund, är den starka kontrasten mot prosaverken. Där Sebalds prosa är tung, krävande och oändligt eftersinnande, är hans poesi lätt, snabb och kort. Många av dikterna ger intryck av att vara ögonblickliga hugskott, hastigt nedtecknade tankar från resor och lektyrer. Det flitiga bruket av &-tecken förstärker det otåliga intrycket. Poesin är också starkt prosaisk, vore det inte för de till synes godtyckliga radbrytningarna kunde man läsa dem som vilka sakliga noteringar som helst. Men det är möjligt att skenet bedrar. I syskonboken ”Landskapsläsning: Utfärder i W. G. Sebalds poesi” (168 s. ellerströms), som utkommer tillsammans med dikterna, menar Axel Englund att det är ett misstag att – som forskningen hittills gjort – avfärda Sebalds poesi som något slags fotnoter till de senare prosaverken. Tvärtom, menar han, var Sebald i sin diktning lika medveten och djärvt originell som i alla andra genrer han verkade i.

Winfried Georg Maximillian Sebald, av vännerna kallad Max, föddes i andra världskrigets slutskede, våren 1944 i den bayerska alpbyn Wertach nära österikiska gränsen. Fadern var kapten i Wermacht och barnet växte upp hos sin morfar, som modern flytt till efter bombningen av Bamberg. Senare flyttade de till det intilliggande småsamhället Sonthafen, kanske mest känt för sitt nazistiska träningsläger för skolpojkar. I intervjuer talade Sebald ofta om den ”konspiration av tystnad” som rådde under uppväxten. Skammen var för stor för att någon skulle vilja tala om kriget, man förteg alltsammans. Det var först under studietiden i Freiburg som han började få upp ögonen för judeutrotningen, och delvis på grund av lärarnas ovilja att tala om den som han senare valde att emigrera. Som student tog Sebald intryck av Frankfurtskolan, och grubblade länge över Theodor W. Adornos yttrande om det barbariska i att skriva dikter efter Auschwitz. Han formulerade också ett slags lösning på problemet: ”Dikta får man inte längre, krafsa går bra.” Det lustiga citatet löper som en röd tråd genom Axel Englunds läsningar, som vill visa att Sebald mycket medvetet gjorde det allt annat än högstämda ”krafsandet” till en poetik, för att bana en ny och framkomlig väg för den utdömda lyriken.

Englund eftersträvar inte att ge någon systematisk överblick över Sebalds diktproduktion, utan dröjer istället vid några enstaka dikter vars gäckande mångtydigheter och starkt förtätade meningssammanhang han grundligt fördjupar sig i. Det handlar här alltså inte så mycket om att peka på tematiska likheter med prosan, även om sådant självklart också är intressant. Själv fascineras jag av konsekvensen i Sebalds litterära projekt, hur allt som senare ska komma finns på plats redan i hans allra första alster. Debuten skedde i Freiburgs studenttidning 1964, med dikten ”Schwer zu verstehen”. I Englunds tolkning:

Svårt att förstå
är nämligen landskapet,
när du far förbi med snabbtåg
från ett håll åt ett annat,
medan det stumt
betraktar ditt försvinnande.

Den som läst Sebalds prosa känner omedelbart igen sig. Här finns järnvägen, som spelade en så central roll i deportationsprocessen och löper kors och tvärs genom Sebalds verk; landskapet, som bär på svårtydda men inte osynliga spår av historiens trauman; tigandet och döden. De fyra dikter som följer på den första, tryckta i samma tidning, ringar in motivkretsen ytterligare. Den på en gång idylliska och oroande skildringen av en man som krattar höstlöv på sin kolonilott, i avsikt att elda upp dem, går knappast att läsa utan att få associationer till likhögar och masugnar. Särskilt inte när rökpelaren i den följande dikten stiger mot skymningen i ett sammansvuret tigande landskap.

De två avslutande dikterna i sviten reser en sista och bärande pelare i det Sebaldska bygget: läsandet, skrivandet, biblioteket. Här upprättas också den analogi mellan text och landskap – som för Sebald båda bär på lager av dold mening – som gång på gång återkommer i hans texter (och som förstås är vad de båda titlarna ”Bokstavspåret” och ”Landskapsläsning” syftar på). Den ena dikten talar om ett brev där skriften suddats ut av regnet och bara fläckvis går att tyda. Kanske kan man se det som en avsiktsförklaring: här kommer en författare som vill tala om allt detta, om minnet och glömskan, tystnaden och döden, obrydd om någon förstår honom eller inte.

Det tycks i så fall bekräftas av den obskyra långdikten ”Bleston” i fem delar, skriven några år senare i ett gråkyligt Manchester. I Michel Butors roman ”Tidsschema” (1957) var Bleston en fiktiv variant av Manchester, som Sebald här går i mollstämd dialog med. Det är en dikt full av citat och fraser på främmande språk, lärdom, historia, litteratur och mytologi; en T. S. Eliots ”The Waste Land” utan notapparat. Sebald lät aldrig publicera dikten, som i all sin ogenomtränglighet ändå gör starkt intryck. Också ”Day Return” från 1980-talet är en starkt suggestiv väv av allusioner. Dikten, som skildrar en dagsresa med tåg till och från London, växer till en betraktelse över den västerländska civilisationens misslyckande och meningslöshet. Det lågmälda tilltalet till trots rymmer den, som så ofta hos Sebald, en sorgsen storslagenhet i sin skildring av den moderna världens blivande ruiner.

På några ställen stör jag mig på att diktrader i den svenska översättningen kastats om, som i strofen om kraftverket i ”Day Return”. Det liknas vid en sjuk, på rygg liggande elefant ”som ännu andas helt tyst / genom snabeln”. I det tyska originalet står, som brukligt är, verbet på slutet, vilket gör strofens avrundning till något helt annat än den småtrumpetande lustifikation det blivit här. Överlag är dock Englunds tolkningar lika känsliga och lyhörda som hans skarpa diktanalyser, som man absolut inte vill vara utan när man närmar sig ”Bokstavsspåret”.

Efter genombrottet på 1990-talet, när berömmelsen tvingade den tillbakadragne Sebald allt längre ut i offentligheten, tycks diktandet ha upptagit en allt större del av hans privata sfär. Han övergick nu till att skriva vad han kallade för ”mikrodikter”: miniatyrer på bara några rader, ofta typografiskt arrangerade så att raderna bildar som små ordmoln eller rentav illustrationer av dikternas innehåll – akademiledamoten Anders Olsson skriver fint om det i ett efterord till boken. Men om poesin för Sebald var en flykt undan en alltmer påträngande offentlighet, så tycks den ändå inte ha inneburit någon större lisa. Snarare tycks det sebaldska krafsandet bara ha förstärkt hans tungsinne, kanske rent materiellt ha alstrat det:

Lukten
av mitt skrivpapper
kommer mig att tänka på
hyvelspånen
i min morfars
kista

Fabian Kastner
(Publicerad i Svenska Dagbladet 2016-09-03)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!