Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

I ett regnigt London någon gång på 1800-talet skaldade en okänd diktare, som kan ha varit domaren Charles ­Bowen, med en blinkning till Shakespeare ett litet poem om livets orätt­visor:

Regnet det regnar var eviga dag
Varken schyst eller oschyst kan det undfly,
Men mest regnar det på de schysta, förty
De oschysta stjäl de schystas paraply.

En sådan oschyst karl med betänklig “paraplymoral” (ett vanligt begrepp på den tiden) hittar man i Roald Dahls “Paraplymannen” och säkert också i någon roman av Charles Dickens – vars samlade verk rymmer över 120 paraplyer. Den som räknat efter är den brittiska frilansskribenten Marion Rankine som skrivit en lätt och charmig liten bok om paraplyer och parasoller i alla dess former. I ”Brolliology: a history of the umbrella in life and literature” (Melville House) ställer hon bortom allt rimligt tvivel att författare mer än någonting annat älskar att skriva om paraplyer. “De smyger in dem i sina berättelser lika omärkligt som paraplyer dyker upp och försvinner i våra vardagliga liv: subtilt, symboliskt och ibland på livsförändrande, för handlingen avgörande sätt.”

Från Ovidius “Om kärlekskonsten”, där ett parasoll verkar som afrodisiaka, över Daniel Defoes “Robinson Crusoe”, som näst efter sitt gevär betraktade sitt paraply som sin viktigaste ägodel, till Will Selfs ”Umbrella”, där människor är lika utbytbara som paraplyer, har paraplyer brett ut sig i berättarkonsten, ibland rentav tagit ordet – som i den i dag bortglömde G H Rodwells “Ett paraplys memorarer” (1845).

Liksom alla cigaretter som en gång i världen tändes och släcktes i filmer och böcker har paraplyer fällts upp och slagits samman bara för den estetiska tjusningen eller dramatiska effektens skull, för deras förmåga att skapa en lugn hamn i storm och regn och yrande snö. Men lika ofta har de använts för att avslöja någonting om paraplybärarens ­karaktär. Hur en människa bär sitt paraply, slår upp det och rullar ihop det, om hon vårdar det ömt eller lättvindigt slarvar bort det, säger något om hennes handel och vandel. Ibland också om hjärtats längtan och trängtan. Rankine visare i en känslig närläsning av ”Madame Bovary” hur skickligt Flaubert låter paraplyer och parasoller berätta halva dramat, och hur Leonard Basts borttappade ­paraply i E M Forsters ”Howards End” kommer att stå för oöverbryggbara klassklyftor i det edvardianska England.

Sin egen dragning till paraplyet förklarar Rankine med dess “potential att blomma”. Av alla de saker vi bär runt på till vardags är paraplyet det som genomgår den visuellt mest dramatiska förvandlingen när vi använder det. Och kanske är det just i paraplyets iögonfallande förvandlingskonster som dess lockelse på den konstnärliga, religiösa och vidskepliga fantasin ligger. ­Paraplyet har sin egen magi och estetik. Från “Paraplyerna i Cherbourg” till den ikoniska bilden av Gene Kelly på lyktstolpen med ett paraply i handen har det handlat om att sjunga i regnet, trotsa naturlagarna och ge fingret åt himlens makter. Man kan använda dem för att flyga, som Mary Poppins, eller för att trolla med, som Hagrid i “Harry Potter”. Och som många säkert själva upptäckt är ­paraplyer fenomenala på att styra vädrets makter. Redan Robert Luis Stevenson konstaterade i en essä från 1853 att ett säkert sätt att framkalla solsken är att ta med sig sitt paraply ut en mulen dag. Paraplyer har en kuslig förmåga att försvinna när man som mest behöver dem, och kan vara direkt skrämmande. De japanska folksägnerna vet att gamla ­uttjänta paraplyer lätt förvandlas till spöken, så kallade kasa-obake (paraplyspöken).

Att skriva en hel bok om paraplyer kan tyckas udda, men faktum är att Rankine långt ifrån är först på bollen. Det första översiktsverket om paraplyets historia, William Sangsters “Umbrellas and their history”, skrevs redan 1855 och åtskilligt har sagts om saken sedan dess. Historien om hur paraplyet några tusen år före vår tid spreds från Mesopatamien till Indien, Kina, Egypten och medelhavsområdet är vid det här laget rätt välkänd. Att de första paraplyerna egentligen var parasoll skvallrar redan etymologin om: franskans parapluie, som vi lånat, är en sammansättning av parer (skydda) och pluie (regn), bildat efter just ­parasol. På samma sätt kommer engelskans ­umbrella från latinets umbra (skugga).

Paraplyets historia är på många sätt en historia om makt och status. Inom hinduismen och buddhismen, i det forntida Egypten och Kina var parasollet en symbol för himlen och världsalltets gudar, men också för den världsliga makten. Stora parasoller burna av slavar användes för att skugga huvudet på kungar, faraoner och kejsare. Rankine berättar om de invecklade regler rörande färger och rang som avgjorde vilka som fick bära paraply ­under Mingdynastin och i det feodala Japan, och hur användandet sedan dess långsamt har demokratiserats. I Europa, dit paraplyet kom någon gång i slutet av 1600-talet, vandrade det från hoven till präster och aristokrater, köpmän, pigor och bodbetjänter.

I antikens Rom ansågs det omanligt att bära parasoll. Det var ett göromål för kvinnor och slavar – en föreställning som också levde kvar när paraplyet återintroducerades i ­Europa. Rankine berättar hur de första engelska män som i mitten av 1700-talet bar paraply blev hånade, utskrattade och förföljda på Londons gator. Var man karl för sin peruk skulle man väl tåla lite regn. Eller åtminstone ha råd med en droska. Religiösa argument anfördes också. Att bära paraply var att ”trotsa det himmelska syftet med regn, som är att göra människor blöta”.

När den brittiska manligheten till slut kapitulerade för paraplyet i mitten av 1800-talet – mer än ett ­århundrade efter resten av Europa – blev det snabbt ett desto manligare attribut. Samtidigt genomgick parasollet en dramatisk förvandling. Från att ha varit en enkel anordning för att skydda mot solen började det utsmyckas med spetsar och tyll, söta broderier och ädla stenar. “The parasol is the umbrella’s daughter” heter en dikt av Emily Dickinson som sammanfattar förvandlingen. Könskodningen har i stort sett bestått sedan dess. När suffragettrörelsen skulle förlöjligas i pressen ­avbildades de inte sällan som manhaftiga kvinnor ilsket viftande med paraplyer.

Trots att paraplyet var en kulturimport från sydligare breddgrader, och alla visste om det, blev det under kolonialtiden på ­något sätt viktigt för viktorianernas självkänsla att vända på förhållandet och göra paraplyet överordnat och ”moraliskt överlägset” parasollet. Så har till exempel historikern Ariel Beaujot visat hur paraplyet under kolonialismen användes i propagandasyfte för att befästa demokratins och den vita rasens överlägsenhet.

Rankine jagar paraplyer från bok till bok, genom historien och upp och ner längs Londons gator. Mycket är anekdoter och lösryckta citat med små åsnebryggor emellan. Hon skriver om Nietzsches borttappade paraply och Jacques Derridas filosofiska undersökningar av detsamma. Där andra sett ett ömsom kvinnligt, ömsom manligt attribut såg den franske filosofen ett hermafroditiskt väsen. Kanske rentav ett mordiskt sådant? Rankine skriver om ”paraplymordet” på den bulgariske dissidenten G M, som KGB stack i benet med en förgiftad paraplyspets, och om Kennedymordets mystiske ”paraplyman”. Hon skriver om paraplyer på slagfältet, i självförsvarsmanualer, som värn mot ilskna tigrar och tyska flygbombningar. Neville Chamberlain var så fäst vid sitt paraply att det en tid blev synonymt med hans namn. Chamberlains paraply ska skydda oss mot Hitlers bomber, tutade pressen. (När Hitler flygbombade premiärministerns hemstad Birmingham döpte han på pin kiv räden till Operation Regenshirm.) Hon skriver om astronomernas paraplyer i Georges Méliès stumfilm ”Resan till månen”, och om paraplyet som modell för den första fallskärmen, när Joseph-Michel Montgolfier 1779 knuffade ut en get i en korg fäst vid ett paraply. Det blir ett ganska grovmaskigt lapptäcke upphängt på sköra spröt.

Paraplyer anses kanske inte allmänt vara de sexigaste eller mest romantiska av ting. Ändå har de genom århundradena ackumulerat en stark erotisk laddning. Rankine skriver om hur parasollet – med sin falliska form och förmåga att skugga – i den grekisk-­romerska mytologin var förknippat med ­såväl fruktbarhet som det eviga skuggriket. Fruktbarhetsgudinnan Persefone, som tillbringade större delen av året i underjorden, avbildas ofta med ett parasoll, och det var en symbol också för de sexuellt utsvävande backanterna. I det gamla Egypten, Indien,­delar av Afrika och Sydostasien hade parasollet samma dubbla symboliska innebörd av sex och död. Kopplingen lever kvar i språket: att “betäcka” är ju både att befrukta och att bilda ett skuggande hölje över något – på svenska såväl som på tyska och franska.

Att romantiken kan spira under ett paraply är alltså ingen uppfinning av Hollywood. Motivet löper genom den västerländska litteraturhistorien sedan antiken och går också att ­beskåda på gamla japanska målningar från Edotiden, där man även hittar en och annan kurtisan som kokett leker med spetsen på en mans … parasoll.

Marion Rankine noterar aningen förvånat att hon inte lyckats hitta ett enda exempel på ett homoerotiskt paraply. Men nog kan man till den kategorin räkna greve de Lautréamonts “Maldorors sånger”, där den homosexuelle Maldoror beskriver skönheten hos en vacker yngling “som det oförmodade ­mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord!”

Fabian Kastner
(Publicerad i Svenska Dagbladet 2018-02-17)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!