Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

Immanuel Kant beskrev 1784 Upplysningen som “människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”. Vägen till frigörelsen från kyrkans och kungamaktens förmynderi, från vidskepelse och övertro, gick – så brukar det heta – via förnuftet. Men kanske kunde man lika gärna säga att den gick via sinnesapparaten. Att “förnuftets tidsålder” lika mycket var synens, hörselns, luktens, smakens och känselns tidsålder.

Det menar den amerikanska historikern Carolyn Purnell, som i The sensational past: How the Enlightenment changed the way we use our senses (302 s, W. W. Norton & Company) vill ändra på bilden av upplysningsmännen som kyliga och okänsliga rationalister. Det är en förenklad bild, menar hon, som mest återspeglar vår egen tids dikotoma tänkande kring kropp och medvetande.

Hade man frågat Denis Dedirot, Voltaire, Jean-Jacques Rousseau eller någon annan av de franska encyklopedisterna, vars stora uppslagsverk från andra hälften av 1700-talet blivit själva sinnebilden för upplysningstidens optimism, rationalitet och vetenskaplighet, hade de förklarat att såväl logiken som magkänslan härrör från samma källa: världen runtomkring oss, så som den förmedlas till oss via våra sinnen. ”All vår direkta kunskap kan reduceras till de idéer som vi får från våra sinnen”, fastslog redaktören Jean le Rond d’Alembert i encyklopedins inledning.

”Sensualism” brukar denna radikala form av empirism kallas. Den utvecklades av den franske abbén Étienne Bonnot de Condillac, som tagit intryck av John Lockes erfarenhetsfilosofi men förnekade det självständiga förnuftet. Enligt de Condillac, vars lära kom att genomsyra den franska upplysningen, var förnuftet, minnet, fantasin, viljan och uppmärksamheten ”inre sinnen” som liksom de yttre bara reagerade på fysiska stimuli.

Att encyklopedisterna hyllade förnuftet innebar alltså inte för den skull någon nedvärdering av sinnesorganen. ”Vi förundras av våra tankar”, skrev Voltaire, ”men våra förnimmelser är precis lika häpnadsväckande.” Det var han under det långa 1700-talet (här perioden 1690-1830) långt ifrån ensam om att tycka. I sin lika tankeväckande som underhållande bok ger Purnell ett levande porträtt av en tid full av nya sinnesintryck och erfarenheter, där människans sinnen var det stora samtalsämnet.

Är sex ett sinne? Varför luktar rådjursanus bättre än blommor? Kan man återuppliva drunknade genom att blåsa tobaksrök upp i ändan på dem? Carolyn Purnell beskriver sig själv som en hängiven samlare av “bisarra fakta”, och hennes bok rymmer gott om kuriösa frågeställningar och praktiker, aparta personligheter och föreställningar som kan tyckas helt uppåt väggarna, men som Purnell visar var fullt rimliga för sin tid.

Hennes undersökning tar avstamp i Upplysningens intellektuella vagga: Paris nya cafékultur. Caféerna kallades ursprungligen för ”lemonaderier” och var ett slags cocktailbarer där man kunde avnjuta tidens nya drycker: kaffe, varm choklad och likörer gjorda på exotiska frukter från den nya världen. Spriten var det som lockade över kunderna från de gamla vinstugorna, men kaffet eller ”det nyktra ruset” blev snart en så populär dryck att lemonaderierna i folkmun kom att kallas för caféer istället.

I Encyclopédie kan man under uppslagsordet ”Café” läsa att caféerna var ”skapare av själar, bra såväl som dåliga”. Den fyndiga beskrivningen syftar inte bara på det intellektuella utbyte som ägde rum på caféet, utan också på övertygelsen att allt som man äter och dricker har en direkt – och bestående! – inverkan på kropp och själ. Alltså inte bara på hälsan, utan också på karaktär och personlighet. Man kunde, skriver Purnell, bokstavligen dricka sig till ett nytt jag, och vilka ingredienser ens likör skulle innehålla, i vilka mått och kombinationer, var en hel vetenskap som människor var ytterst medvetna om.

Alkohol inspirerade fantasin, men kunde i övermått också orsaka dumhet, stridslystnad och svårmod, galenskap och död. Alkoholintaget balanserades därför lämpligen med kaffe, som gjorde en kvicktänkt och förnuftig, sällskaplig och lycklig. Den skotske filosofen Sir James Mackintosh menade att ”en människas förståndsförmågor står i direkt proportion till mängden kaffe hon dricker”. Vilket möjligen förklarar varför Voltaire lär ha druckit 40 koppar om dagen. Choklad tillskrevs samma goda egenskaper som kaffe, men kunde också leda till ”bisarra och depraverade böjelser”. Mycket riktigt var varm choklad också markis de Sades favoritdryck.

Att en kopp kaffe kan pigga upp vet vi förstås också i dag, men att den i grunden skulle förändra oss som människor är det nog få som tänker. Och ingen skulle nog lika spontant som den hertiginna, då hon fick beskedet att hennes man stupat i krig, utbrista: ”Ack! Så olycklig jag blir! Fort, fort, ge mig en kopp kaffe någon!”

Var införandet av kaffe i Europa rentav en förutsättning för Upplysningen? Det vore nog att driva Purnells resonemang för långt, men hennes bok rymmer gott om iakttagelser av hur små och till synes triviala förändringar i vardagen – nya kryddor och hygienartiklar, nya färger på väggarna – fått långtgående konsekvenser för politik, religion och samhälle. Hon skriver bland annat om hur en rad nya bisarra musikinstrument – kattpianot, grisorgeln, åsnekören, färgcembalon, parfympianot och spritorgeln – gav impulser inte bara till en ny musikteori, utan i sin förlängning rentav kan ha lett fram till den revolutionära idéen om alla människors lika värde.

Boken, som är Purnells första, ger åtskilliga tankeställare om hur olika människan genom historien faktiskt har använt sig av sina sinnen. I dagens samhälle förlitar vi oss mest på synen. Se men inte röra, heter det på moderna muséer, medan en museibesökare på 1700-talet kunde uppmuntras både att känna och slicka på utställningsföremålen. Vi förväntar oss att läkaren ska ”ta sig en titt” på oss, medan en 1700-talspatient snarare hade förväntat sig att bli nosad på. När vi går till matbutiken är det framför allt utseendet på varorna som styr våra val, medan 1700-talets Parisbor ofta fick treva sig fram i totalt mörker.

Purnell ägnar ett kapitel åt marknadshallarna Les Halles, eller ”Paris mage” som Zola kallade det larmande, jäsande, osande gyttret av kroppar och vindlande prång. Handeln kom till liv efter midnatt och ägde i bästa fall rum i månljus. Här hade man just ingen nytta av synen, medan hörseln, känseln och luktsinnet var desto viktigare för att orientera sig och undvika att bli bedragen av försäljare som drog fördel av mörkret för att lura på sina kunder skämt kött och ruttna grönsaker.

Upplysningen var över huvud taget ha en skum historia. Någon gatubelysning att tala om fanns ännu inte vid 1700-talets början, och att ta sig hem på kvällarna var både svårt och farligt. Man kunde anlita en lyktgubbe att lysa upp ens väg, eller om det rådde dimma, ge en slant till någon blind tiggare som fick leda en rätt i mörkret. Kanske var det under en sådan vandring som det slog filosofen Jean-Bernard Mérian att man borde ”ta barnen ur vaggan och uppfostra dem i totalt mörker”. Det skulle öva upp deras motoriska förmågor, menade han, och göra Frankrike till en ledande nation inom konsthantverk. Ett hemskt förslag, kan man tycka, men Purnell väljer att ge det en humanistisk vinkling: för kanske första gången väcktes här tanken att blinda – som dittills hade betraktats som ”naturvidriga, omoraliska monster” – också hade talanger som kunde vara en tillgång för samhället.

Purnell fördjupar sig i 1700-talets latriner och hur uppfinnandet av vattenklosetten banade väg för privatlivet. Fram till dess var det inget ovanligt att kungar och diplomater tog emot besökare medan de förrättade sitt tarv inför öppen ridå. Benjamin Franklin, som på 1780-talet var USA:s ambassadör i Paris, fick nog av tidens stank och skrev ett brev till kungliga akademien i Bryssel, där han föreslog att vetenskapens alla resurser borde satsas på att utveckla väldoftande fjärtar.

Carolyn Purnell är förutom historiker också inredningsskribent, och det märks. Hon skriver lustfyllt och spännande om färger och mönster, hur de i alla tider har tjänat som status- och identitetsmarkörer, och hur 1700-talets nobless kunde betala motsvarande hundratusentals kronor för kläder i ”prinsprutt” och andra brungröna nyanser för att visa sitt stöd för monarkin och den nyfödde tronarvingen Ludvig Charles. Klara, starka färger som rött och blått ansågs tyda på tillhörighet med folket och kom därför att ingå i den revolutionära trikoloren.

Hon skriver om Marie-Antoinettes garderob, extravaganta ”macaronis” (1700-talets hipsters), modemagasinens uppkomst och hur ”den goda smaken” efter störtandet av ståndssamhället blev det nya sättet att skilja folk från fä. Hon skriver om gastronomins födelse i det postrevolutionära Frankrike, och hur den nya kokkonsten efter terrorns svältår i allt högre grad kom att bli en visuell upplevelse. Matglädjen kulminerade på 1800-talet, då framförallt engelsmännen fick dille på att äta exotiska djur. Purnell berättar bland annat om naturforskaren William Buckland, som föresatte sig att äta sig igenom hela skapelsen och lär ha avsmakat allt från fladermuskiss till Ludvig XVI:s balsamerade hjärta.

På 1960-talet utkom en rad inflytelserika böcker av Marshall McLuhan, Claude Levi-Strauss och andra på temat muntlig och skriftlig kultur, och hur synsinnet i moderna samhällen kommit att utkonkurrera hörseln. ”Sinneshistoria”, det relativt nya forskningsfält som Carolyn Purnell är verksam inom, kan ses som en reaktion på denna debatt, som kritikerna menade glömde bort de andra sinnena. Ur en ovanlig infallsvinkel ger hennes bok en spännande bild både av Upplysningen och hur dofterna, smakerna, ljuden och känslorna som fyllde den hjälpte människan att begripliggöra världen och hennes plats i den.

Fabian Kastner
(Publicerad i Svenska Dagbladet 2017-08-17)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!