Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

Den 24 oktober 1933 steg en kufisk och kompakt liten dam, gjuten i ett enda grått stycke, triumferande i land i New Yorks hamn tillsammans med sin livspartner, sekreterare, kokerska och allt i allo Alice B. Toklas. När den amerikanska avantgardepoeten, konstsamlaren och salongsvärdinnan hade flyttat till Paris 30 år tidigare hade hon lovat sig själv att inte återvände till sitt hemland förrän hon var “ett riktigt lejon en riktig celebritet” – och det var just som en sådan hon togs emot. Journalister, fotografer och autografjägare flockades runt henne som om det vore USA:s förlorade dotter som hade återvänt (eller kanske snarare mormor, hon hade redan hunnit fylla 60.) I bilen på väg till hotellet såg det självutnämnda geniet sitt namn blinka i stora bokstäver från en elektrisk skylt på Times Square: “Gertrude Stein has Arrived”.

Om man skulle peka på ett ögonblick i historien och säga att där, just där, föddes den första litterära mediekändisen så skulle det vara i det ögonblicket. Om författare dittills hade blivit berömda för sina böcker, blev Gertrude Stein (1874-1946) inom loppet av ett dygn känd och hyllad för att vara känd och hyllad i tidens nya medier. Hon var på alla löpsedlar, i alla radiokanaler och överallt på vita duken (förväntningarna på hennes ankomst hade trissats upp av en reklamfilm som visades på biograferna).

Den nytänkande, skickligt orkestrerade pr-kampanjen var ett led i lanseringen “Alice B. Toklas självbiografi” – en enkel, småpratig bok som med skvallriga konstnärsanekdoter från det bohemiska Paris hade tagit publiken med storm. I tidningarna trycktes stora annonser med ett fotografi av Stein bredvid en lista på berömda målare, författare och artister – Pablo Picasso, Henri Matisse, Ernest Hemingway, Sherwood Anderson, Josephine Baker, Jean Cocteau – som hade vistats i hennes salong på Rue de Fleurus nummer 27. Samtidigt försäkrades att Steins stil numer var ”klar, konstlös och förtjusande”.

Stein hade rykte om sig att vara en genuint oläslig författare. Kritikernas häcklande av hennes förbryllande diktsamling ”Ömma knappar” (1914), full av upprepningar och nonsensartad syntax nästan utan skiljetecken, hade gjort henne till själva sinnebilden för modernistiska obegripligheter (“En ros är en ros är en ros är en ros” – Steins mest kända citat, gjorde enligt författaren rosen röd för första gången på hundra år i den engelskspråkiga poesin). Steins strävan var att på litteraturens område göra vad kubisterna hade gjort för måleriet, men det var inte bara kritikerna som hade svårt att ta henne på allvar. Målaren Leo Stein, Gertrudes äldre bror som hon hade flyttat med till Paris (som var den som introducerade henne för kubismen, och också lär ha varit den som valde ut vilka tavlor som skulle köpas in till den sedermera så berömda samlingen) kallade hennes skrivande för “vämjeligt”.

Med ett verk på 600 titlar tycks Stein ha lidit av en närmast manisk skrivklåda. Inte minst skrev hon bakom ratten på sin älskade Ford Godiva så fort den stod parkerad eller var inne för lagning på någon bilverkstad, vilket den nästan alltid var. Men hon hade svårt att intressera något förlag och stora delar av författarskapet har än i dag förblivit outgivet. Med “Alice B. Toklas självbiografi” fick hon däremot till en riktig fullträff, åtminstone rent kommersiellt vilken också var hela poängen: Stein skrev den på sex veckor och just för att tjäna pengar. Boken är visserligen ett slags självbiografi, men knappast Toklas’ – i boken skämtar Stein om att Toklas tänkt kalla den för ”Mitt liv bland de Stora” eller ”Tjugofem år med Gertrude Stein”.

Resan till New York blev startskottet för en lång och bejublad föreläsningsturné kors och tvärs över USA. Stein hade från början bara en handfull orter på schemat, men inbjudningarna fortsatte att trilla in från den ena staden efter den andra och segertåget kom att rulla på i mer än sex månader. Stein försökte utnyttja framgången för att få också sina tidigare, experimentella verk utgivna. Harcourt som givit ut självbiografin var inte det minsta intresserat av detta, men gick motvilligt med på att ge ut en starkt förkortad utgåva av Steins nyskrivna tegelstensroman “The Making of Americans” (1934) i utbyte mot en uppföljare till bestsellern. Det resulterade 1937 i “Allas självbiografi”, som skildrar Steins och Toklas liv på franska landsbygden efter föreläsningsturnén. Den här gången uteblev dock jublet.

Stein gick vidare och skrev romanen ”Ida”, som nyligen kommit i en nyutgåva på Modernista tillsammans med ”Alice B. Toklas självbiografi” – ett av flera tecken på att det åter börjat våras för Gertrude Stein. Steins dagböcker från denna tid visar att hon funderade mycket på sin nya berömmelse, hur den förändrat henne och bilden av hennes författarskap. ”Ida”, från 1941, tycks på något sätt handla om detta. Titelfiguren är en amerikanska som föds och flyttar hemifrån och blir utnämnd till skönhetsdrottning och reser från stad till stad och gifter och gifter om sig och egentligen bara vill vila – allt skrivet i samma ivriga stackatostil.

Gertrude Stein föll i glömska under 50-talet, men återupptäcktes av de konkreta poeterna på 60-talet och blev från 70-talet och framåt något av en husgud för språkmaterialisterna, vars nära kopplingar till det akademiska livet bäddade för hennes kanonisering. I början av det nya årtusendet föll Stein med buller och brak av piedestalen igen, efter att Barbara Will i boken ”Unlikely collaboration: Gertrude Stein, Bernard Fay, and the Vichy Dilemma” (2011) visat att Stein under andra världskriget hade kollaborerat med Vichyregimen, som deporterade mer än 75 000 judar till tyska koncentrationsläger. Det är lite märkligt, men kanske symptomatiskt för den känsla av personlig vänskap som Steins beundrare ofta ger uttryck för, att varken Jenny Högström eller Ida Börjel i sina respektive förord till de båda nyutgåvorna med ett enda ord berör denna sida av Steins biografi. Kan man med vetskap om Steins vurmande för fascismen verkligen tala om hennes brinnande engagemang för ”människorna och livet”?

Den ultrakonservativa Stein hade redan i ”Allas självbiografi” deklarerat att hon och Toklas “gillade fascisterna”. Hon stödde öppet Franco under spanska inbördeskriget och beundrade Vichyregimens ledare Philippe Pétain, vars politiska tal hon översatte och försökte få utgivna i USA med ett entusiastiskt förord. 1944, samma år som Pétain lät deportera judarna från den by där Stein och Toklas levde till Auschwitz, skrev hon att hans gärningar för Frankrike var “verkligen underbara så enkla så naturliga så utomordentliga”. Stein och Toklas, båda judinnor, undkom deportationen då de åtnjöt beskydd av Vichytjänstemannen och misstänkte Gestapo-agenten Bernard Faÿ, som Stein livet ut höll för en av sina allra “käraste vänner” – också efter det att han i ett brev berättat hur ”roligt” han tyckte det var att skicka judar, kommunister och frimurare till Buchenwald. Det var också Faÿ som såg till att parets konstsamling inte konfiskerades, vilket Stein när Faÿ skulle ställas inför rätta för krigsbrott tackade för genom att ställa upp som karaktärsvittne. Faÿ flydde till Schweiz innan rättegången, Stein var redan död då men flykten finansierades med två Picasso-tavlor som Toklas skänkte till honom.

Ändå har Stein sina radikala apologeter, som avfärdar det hela som ”fake news” och en ”häxjakt” på Stein i hennes egenskap av normbrytande judisk homosexuell kvinna. I en ny avhandling från Linköpings universitet ägnar litteraturvetaren Solveig Daugaard ett mer nyanserat kapitel åt debatten. Daugaard använder själv samma etiketter och argument, men konstaterar också att det inte går att sopa problemet under mattan bara för att det i den infekterade debatten även förekommit en del osanna påståenden.

“Collaborating with Gertrude Stein: Media ecologies, reception, poetics” (2018) handlar dock inte så mycket om Steins politiska som om hennes konstnärliga kollaborerande, hennes ”samarbetspoetik” snarare än samarbetspolitik. Gertrude Stein har levt vidare som en mytologiserad ikon, ihågkommen mer för sin excentriska personlighet än för sina böcker. Kanske måste det tryckta verket heller inte stå i centrum för ett författarskap? ”Agera så att det inte finns någon nytta med ett centrum”, skrev Stein i ”Ömma knappar”, och Daugaard visar att det var precis vad Stein gjorde. När de etablerade förlagen inte ville ge ut henne tryckte hon sina ord själv, gav bort dem på handskrivna lappar, läste dem högt för sina vänner eller lät Toklas brodera dem på dukar.

På tvärs mot myten om det ensamt skapande geniet ägnade hon större delen av sitt liv åt att bygga sociala nätverk och allianser, och var ständigt på jakt efter andra kreativa människor att samarbeta med. Samarbetena skedde inom alla konstarter och medier, och det är också så hennes namn och fraser har levt vidare, som ett slags memer i senare tiders konst, musik, film och litteratur. På ett påfallande modernt sätt gjorde Stein sin estetiserade persona, sina uppläsningar, framträdanden och intervjuer till minst lika viktiga delar av verket som hennes böcker. I dagens digitala kultur, där boken alltmer fått stå tillbaka för författarens varumärke och agerande på sociala medier, framstår hon både som en pionjär och framsynt strateg.

Men ändå. Just som jag ska skicka iväg denna artikel publicerar Göteborgsposten en essä om Gertrude Stein av Jenny Tunedal (5/6). Inte heller i den ett ord om Steins göranden och låtanden under kriget. Tvärtom omtalas hon som ett motgift mot dagens mörkerkrafter, mot makten ”i händerna på en majoritet som gjorts skoningslös, känslosam, tvärsäker.” Det blir liksom så märkligt. Är det inte just i sådana tider som behovet av intellektuell hederlighet och kritiska omprövningar av gamla idoler är som störst?

Fabian Kastner

(Publicerad i Svenska Dagbladet 2018-06-12)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!