Artikeln innehåller partnerlänkar till Bokus

Det femte avsnittet av science fiction-serien ”Philip K. Dick’s Electric Dreams”, löst baserat på novellen ”Exhibit Piece” från 1954, rider på de senaste årens rennässans för den gamla virtual reality-tekniken, eller VR som det kort och gott heter i dag. I en nära framtid övertalas en utarbetad poliskvinna av sin vackra och kärleksfulla hustru att ”ta semester från sitt liv” i en simulerad verklighet. Semestern blir allt annat än avkopplande. I den virtuella världen är hon en man, grundaren av det företag som i vår tid tillverkar de nya VR-glasögonen. Hans hustru har blivit brutalt mördad, han jagas av utpressare och håller på att få en mental härdsmälta. Han flyr allt oftare in i den fantasivärld han själv skapat, tar ”semester från sitt liv”. Kvinnan börjar ana att den virtuella världen i själva verket är hennes verkliga liv. Mannen hoppas att detsamma gäller för honom. Verkligheten sätts i gungning för dem båda, ingen törs längre lita på sina sinnen.

Avsnittet turnerar elegant frågan om vad VR egentligen är: önskedröm, klardröm eller mardröm? Eller rättare sagt: vad VR skulle kunna vara, kanske en dag kommer att bli. Det tycks ligga i sakens natur – och säkert är det just det som gör den så lockande – att VR alltid hör framtiden till. I sin fascinerande bok ”Dawn of the New Everything: Encounters with Reality and Virtual Reality” (Henry Holt and Company) ger VR-pionjären Jaron Lanier ett femtiotal olika, tentativa definitioner av VR, av vilka den kanske mest träffande lyder: ”en förhandsvisning av hur verkligheten kan komma att te sig den dag tekniken blir bättre.”

Lanier har kallats för VR-teknikens fader. Tillsammans med några vänner grundade han 1984 (eller om man så vill, två år efter lanseringen av Commodore 64) det första VR-företaget. I hans garage utvecklade de den huvudmonterade kameran, den berömda handsken och de rörelsekänsliga overallerna. Det var också Lanier som myntade begreppet ”virtual reality”. Långt senare fann han det förebådat hos Antonin Artaud. När den franske dramatikern strax före andra världskriget utvecklade sina tankar om ”grymhetens teater” använde han begreppet réalité virtuelle för att beskriva den uppslukande och fysiskt omskakande upplevelse som han menade att teatern borde vara: ett utbyte av erfarenheter och tankar på en instinktiv, icke-verbal nivå. Lanier talar i snarlika termer om VR som ett ”postsymboliskt språk” för att uttrycka det osägbara. Det han drömde om var en ny konstform som skulle smälta samman 1900-talets tre stora uppfinningar: filmen, jazzen och programmering.

”Dawn of the New Everything” – till hälften självbiografi, hälften teknofuturistiskt manifest – är på många sätt en jättekonstig bok. Den är spretig, pratig och repetetiv, skriven som vore den talad. Samtidigt djärvt visionär, full av originella tankar och drömmar. Den rymmer också en rent sagolik uppväxtskildring. Lanier tecknar ett porträtt av ett känsligt, fantasifullt, begåvat barn som växte upp i ett tält i New Mexikos öken. Han vallade getter, spelade instrument, läste filosofi och science fiction, kunde förlora sig i timtal i Hieronymus Boschs bildvärldar. Som elvaåring gav fadern honom i uppdrag att rita ett hus åt dem. Det resulterade i “Jordstation Lanier”, en blandning av futuristisk rymdstation och Villa Villerkulla med diskhon i taket: fyra silverglittrande geodesiska domer, en pyramid och en tjugohörnig byggnad förbundna med svävande korridorer. Huset fyllde de med gamla teleskop, böcker, tavlor, smålampor och blinkande apparater från loppmarknaden. Lanier gick aldrig ut grundskolan men lyckades på något sätt prata sig in på universitetet, där han som fjortonåring läste kemi, matematik och datavetenskap. Han luffade runt i Mexiko, gick med i ett band, började på konstskola, hade tusen ströjobb innan han i en gammal rostig Ford med kulhål i hamnade i Silicon Valley, där han programmerade egensinniga, psykedeliska datorspel (“Moondust”!) för att finansiera sin barndomsdröm: att med teknikens hjälp gjuta liv i Hieronymus Boschs “Lustarnas trädgård”.

Den samtida fantasin föreställer sig gärna, precis som skaparna av ”Philip K. Dick’s Electric Dreams”, VR som en plats man besöker, en alternativ värld som kommer att upplevas som lika verklig eller verkligare än den fysiska. Lanier tror att VR snarare kommer att handla om att anta en ny form, att uppleva världen som en katt, en DNA-molekyl, ett moln på himlen. Det finns i VR trots allt inga vattentäta skott mellan avatar (användarens virtuella gestalt) och den omgivande miljön; det ena kan lika gärna vara det andra så varför begränsa medvetandet till den välbekanta kroppen? ”När du rör dig som en katt tänker du som en katt”, skriver Lanier, och ”när vi ger oss nya kroppar i VR kommer vi också att tänja på våra hjärnor”.

Han berättar om ett experiment där de lät svansar växa ut på användarnas avatarer för att se hur snabbt de skulle lära sig att använda dem. Förvånansvärt snabbt, visade det sig. Ur ett evolutionärt perspektiv var det rätt nyligen som människan tappade sin svans, och hjärnan var inte det minsta förvånad att upptäcka den på plats igen. I ett annat experiment bytte han ögon med en annan person, så att den enes synfält styrdes av den andres huvud- och ögonrörelser. Han beskriver den märkligt intensiva, erotiska känslan att se sig själv djupt i ögonen: det inre och det yttre sammansmält och speglat i oändlighet. Lanier vill tona ned talet om främmande världar och istället tala om modifikationer av den sensorimotoriska loopen. ”Tänj den, krymp den, vrid den, sammantvinna den med andra användares sinnen”, lyder hans främsta råd till unga VR-utvecklare, som han tycker alltför ofta hemfaller åt fantasilösa gimmickar från filmens och datorspelens värld.

Lanier tror heller inte att VR någonsin kommer att övertrumfa verkligheten. I takt med att VR-tekniken förbättras, menar han, kommer också den mänskliga hjärnan att utvecklas, bli bättre på att genomskåda illusionerna. Vad han tror att VR faktiskt kommer att göra, är att göra människor skärptare, mer uppmärksamma på djupet och detaljrikedomen i den fysiska världen. Han berättar om när han på 80-talet reste runt och demonstrerade tekniken på olika mässor, och hur den största tillfredsställelsen för honom inte var att se människors förtjusning över de fantastiska världar han programmerat – låt säga “Lustarnas trädgård” – utan deras storögda förundran över den verkliga ros han lät smuggla in i rummet under demonstrationen, som mötte dem när de tog av sig headsetet. Det var, skriver han, som om de såg rosens skönhet för första gången. Ett oväntat resonemang att höra från en teknikguru – men så är också Lanier en udda fågel i Silicon Valley. Inte bara för sin kufiska, dreadlockiga uppenbarelse (han kallar sig själv för ”en hippie från berget”) utan för sitt humanistiska tänkande. Tekniken, menar han, fyller bara en funktion så länge den bidrar till människans utveckling. Genom att föra människor närmare varandra, främja deras kreativitet, nyfikenhet och fantasi, det genuint mänskliga. Till skillnad från medvetandefilosofer som Daniel Dennett och Steve Pinker, som ser hjärnan som en avancerad dator, insisterar Lanier på att det mänskliga medvetandet är något speciellt, som han menar att utforskandet av teknikens gränser kan hjälpa oss att få syn på.

I Laniers vision utgör VR, snarare än en liten nisch inom prylsektorn, ett alternativ till hela den moderna it-arkitekturen. Han menar att dagens modell för att programmera datorer är feltänkt från grunden i det att systemet lider av inbyggd benskörhet: minsta fel i koden får hela programmet att krasha. När Lanier och hans kolleger började utveckla VR i början på 80-talet använde de ett väsensskilt, elastiskt sätt att programmera, som de själva utvecklat för att kunna bygga sina virtuella världar ”inifrån” simulationen. Lite förenklat kan man beskriva det som en värld av ren maskinkod, där datorns alla ettor och nollor var kopplade till grafiska ytor i den virtuella världen. Användaren kunde på så sätt själv programmera systemet i realtid genom att bokstavligen forma sin värld, peta och pilla på saker tills de blev som hon tänkt – utan risk för att hela världen skulle rämna och slockna. Med lite fantasi och tålamod skulle vem som helst sålunda kunna programmera vad som helst. Den konstnärligt lagda skulle kunna leta upp ett virtuellt staffli och se det målade komma till liv framför sina ögon. Den musikaliska skulle kunna blåsa liv i sina fantasier med en virtuell saxofon.

I stället för detta slags organiska, improvisatoriska, gränslösa programmering (Lanier kallar den ”fenotropisk”) fick vi dagens modell med källkod, kompilering och exekvering, programmerare och användare i skilda rum. Lanier tror att denna grundläggande arkitektur i dag är alltför inarbetad för att gå att ändra på i första taget. Ändå tycks han betrakta hela det moderna datorsamhället som ett slags evolutionärt misstag som med nödvändighet kommer att rättas till med tiden. Systemet, menar han, är alltför skört för att hålla i större skala.

Jaron Lanier är över huvud taget kritisk till den digitala utvecklingen. I sina två tidigare böcker, ”You are not a gadget” (2010) och ”Who owns the future?” (2013), diskuterar han baksidorna med sociala medier, den digitala ekonomin och de stora nätjättarnas makt över våra liv. Mycket av kritiken fördjupas i denna bok. Särskilt skeptisk är han mot dagens övertro på AI (artificiell intelligens), som han menar kommer att skapa ett samhälle som är passiviserande och fördummande, människofientligt och grymt. Mer än en bok om en viss teknologi blir ”Dawn of the New Everything” så ett försök att dra upp riktlinjerna för framtidens tekniska utveckling, begrunda vägskälen i det nya datorsamhället och kanske framförallt, människans plats i det.

Fabian Kastner

(Publicerad i Svenska Dagbladet 2018-04-14)

Fick du ut något av artikeln?

Swisha gärna en liten slant till 0702-39 89 69. Tack!